Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Stockholms musiklif. Höstsäsongen 1910. Af Andreas Hallén. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stockholms musiklif 659
ti;i; mill
SLUTSCENEN I FÖRSTA AKTEN AF IZEYL.
Hvad som föranledt d’Albert att
acceptera en sådan libretto var väl, såsom förut
sagts, det tacksamma stoffet i sig själf, de
skarpa kontrasterna af sinnlighet och
abstinens, och öfver hufvud taget det särdeles
lockande för komponisten att försöka sig
på exotisk musik med koloristiskt skiftande
stämningar och bilder.
d’Albert, först berömd som utmärkt
pianovirtuos, gjorde sig samtidigt bemärkt
som begåfvad kompositör af ett stort antal
kammarmusikverk, symfonier, körverk,
sånger m. m., och musikpressen ansåg honom
då för en af samtidens mest
förhoppningsfulle tonsättare. År 1893 uppträdde han
f. f. g. som operakomponist med »Der
Rubin», som då blef uppförd i Karlsruhe.
I detta verk visar han sig vara en trogen
Wagnerefterbildare, närmade sig därefter
den italienska verismen, och i sitt sista
musikdrama har han icke undgått att blifva
berörd af Richard Strauss’ Salome-manér.
Med sin Izeyl tyckes han dock funnit en
mera själfständig stil och har här velat
skapa ett musikdrama, hvars andra akt väl
utan tvekan kan betraktas som
höjdpunkten af hans skaparkraft hitintills. Detta
har också från bästa sakkunniga håll i den
utländska fackpressen blifvit konstateradt.
Så föraktligt som såväl hans »Tiefland»
som »Izeyl» här i Stockholm blifvit afvisade
af vissa på ofelbarhet pockande skribenter,
är nästan typiskt för vår musikpress de
senare åren. Han har ju således af dessa
herrar kritici blifvit förklarad för att vara
lycksökare och tillhöra de många
eklektikernas skara, som offrat sin egenart för
den lättköpta lagern. Detta är med förlof
sagdt en osanning som duger! Ingen har
gjort mindre väsen af sig än d’Albert, och
han har visserligen till en början famlande
sökt sig ett för sin egenart passande
uttryckssätt, men de reminiscenser, som man
trott sig kunna upptäcka, äro i själfva
verket icke af det slag, att man kan påvisa
någon direkt härledning, utan äro mera att
betrakta som helt naturliga följder af den
melodiska och harmoniska utvecklingen
efter Wagner, och bär denna
framstegsperiods prägel med lika berättigande som den
Mendelsohn-Meyerbeerska
efterklangsperio-den, af hvilken d’Albert i intet hänseende
står i någon slags afhängighet.
Eklekticism är ett oftast i dålig och
förklenande bemärkelse användt slagord, med
hvilket man här i Sverige och äfven
annorstädes afspisar t. o. m. de mest
bemärkta tonsättarnes verk.
Man kan dock fråga, huruvida icke en
eklekticism med skönhetsmärke är vida mer
att tolerera än en sökt personlighetskult
i den råa fulhetens tecken? För egen del
anser jag det som en forsyndelse, att, som
vissa »tonsökare» nu för tiden vilja,
upplösa ett tonsystem, som stora geniala män
under århundradenas lopp utbildat, och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
