Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Stockholms musiklif. Höstsäsongen 1910. Af Andreas Hallén. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6s8
andreas hallén
EUGÈNE D’ALBERT.
hvars grunder odödliga mästerverk blifvit
byggda. Man får ju ofta läsa och höra
att först så småningom kan man vänja sig
vid dessa nyheter, som äro det absolut
personligas uttryckssätt, och att det som nu
klingar fult, hårdt och rått sedermera blir
intressant och fullt erkändt som ett
egenartadt framsteg. Men det har i alla tider
funnits barocka originaler och bizarra
him-lastormare, hvilka i början väckt oerhörd
sensation genom sina djärfva s. k. nyheter,
men mycket snart hafva försvunnit och nu
äro alldeles förgätna. För att åstadkomma
gräsliga dissonanser har det ej erfordrats
århundradens utveckling till vårt nuvarande
tonsystem. Skulle framtidens musik
verkligen komma att stå i den nu så
efterlängtade fjärdedelstonens tecken, så
återkomma vi ju till begynnelsestadiet, på
hvilket hottentotter och Västafrikas
kannibalstammar än i dag stå, och verkan af deras
skrik, hvilka alla lära utföras i
fjärdedelston-följder, skildras som obeskrifligt ohygglig.
Skall utvecklingen således gå därhän, att
hvar och en skriker på sitt manér, så kan
man ju gratulera sig till att aldrig få
upplefva denna reaktion till urstadiet.
I Izeyl blir man ställvis ganska omildt
därom påmind, att äfven d’Albert låtit locka
sig attdeltaga i dissonansjakten, och många
af de i hans musikdrama förekommande
dissonanserna äro vid ett genomspelande af
klaverutdraget rent af pinsamma för örat.
Men genom en högst originell
orkesterförmedling döljas de värsta misslåtarna, och i
allmänhet är det melodiska ganska
förhärskande i hans partitur, som i andra akten
når sin kulmen. Här försmår d’Albert ej
den nu för tiden så föraktade vokala
sångfrasen, och han förlägger, liksom alla
italienare och fransoser, det verksammaste
dramatiska uttrycket till scenen genom den
mänskliga rösten och ej, såsom hos Strauss
et consorter, enbart till orkestern. I denna
andra akt höjer sig d’Alberts musik till en
stor expressivitet af hvarandra motsatta
stämningar och inre känslolif, och motiven
utveckla sig här mera symfoniskt än t. ex. i
första akten, som man ej kan fritaga från
pleonastiska återupprepanden af i sig själfva
rätt banala motiv och fraser.
Utförandet af detta på alla händer
mycket fordrande tondrama var särdeles
förtjänstfullt, och sällan har fru Lykseth,
titelpartiets framställarinna, i såväl vokalt som
dramatiskt hänseende visat sig så till sin
fördel. Herr Forsells kungen (den
under-förstådde Buddha) öfverensstämde i allt med
kompositörens intentioner, och han sjöng
partiet med utsökt fin musikalisk frasering.
Herr Järnefelt har stor heder af det svåra
verkets insiktsfulla instudering, och herr
Gold-berg tillkommer förtjänsten af detsammas
praktfulla iscensättning. De nyheter, som
förberedas till uppförande redan
under december månad, äro »Telemaques
bröllop», komisk opera af Lemaitre och
Donnay med musik af Terrasse samt
Wolf-Ferraris enaktsopera »Susannas
hemlighet» tillsammans med en balett i två
akter betitlad »Festen hos Thérèse» af R.
Hahn. Dessutom upptagas som repriser
»Manon» af Massenet med fru
Hesse-Li-lienberg och »Tosca» med fru Lykseth i
resp. titelpartier.
Om således det kan konstateras ett
afgjordt uppsving för operan under den nya
ledningen, så har konsertsäsongen tillsvidare
bjudit alltför få tillfällen att njuta af det
slags tonkonst, nämligen orkestermusik, som
ju bör utgöra det centrala i ett välordnadt
musiklif. Operastyrelsen har visserligen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
