Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Oscar II. Den siste unionskonungen. Af Hj. Haralds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
HJ. HARALDS
detta samman för en
militärisk-byrå-kratisk renässans i den konstitutionella
frihetens tecken.
Karl Johans personliga utöfning af
konungamakten •— allom dem till fasa,
som trodde sig i 1809 års
regeringsforms paragrafer ha räddat öfver
utvecklingens strider hela vår
författningshistorias skatt af lagbunden frihet — grep
med den realistiske taktikerns fasta hand
verket an, där den brustne romantikern
på tronen måst släppa taget.
Gascognaren löste problemet att »äta
ur samma skål som hin», till hvilket man
efter det engelska ordspråket måste ha
en mycket lång sked. Stödd på
alliansen med Ryssland krossar han
Danmarks norska välde, under det
föregående seklet Rysslands största
påtryckningsmedel mot Sverige. Detta är ett
mästerstycke i kabinettspolitik, väl
motiverande den mytiska dager, hvari Karl
Johan — Palmaer och Crusenstolpe till
trots — ända tills i våra dagar stått för
svenska folket. Det var en räddande
handling för fosterlandet, hvarför dess
upphofsman har rätt till sitt adoptivlands
tacksamhet, men det var icke en
nationell bragd, där folkkraften sattes in och
segrade, och kunde således icke ha en
dyliks moraliska vinning i följe.
Månne man icke häri kan se grunden
till den inre osanningen och den yttre
blek-siktigheten i vårt patriotiska känslolif hela
1800-talet igenom, ända från Tegnérs
granna tillfällighetsdikt till festerna
under Karl Johans smekmånad i Kristiania
fram till den akademiska poesi, som
genom 80-talet blef omodern.
Karl Johan visste hvilket
öfvermänsk-ligt utnyttjande af enastående
konjunkturer hans verk kostat och värjde det
med svartsjuk håg. Just ur verkets
fullständiga framgång — diplomatiskt sedt —
växte farorna för det fram. Så
öfverväldigande hade Sveriges triumf öfver
Danmark i den sekellånga kampen varit,
att nationalhatet, om icke utplånades,
så dock bragtes till tystnad. Det i sin
själfkänslas djupaste grund skakade
Danmark förlorade kontinuiteten med sin
historia såsom ett baltiskt välde med
ena foten i Nordtyskland, ett faktum
som hela dess dualistiska förvaltning
med det Kongelige Danske och det
Schles-wig-Holstein-Lauenborgske kansli i
spetsen betygade, och sökte sin framtid i
uppgåendet i en högre enhet,
Skandinavien.
Mot detta varnar Karl Johan i
ordalag, som, trots diplomatspräkets franska
dräkt i 1837 års cirkulärdepesch, slående
erinra om gamle kung Göstas varningar
mot danskarnas lockelser.
Faran var emellertid minst från det
håll, där den närmast hotade: nämligen
att Sverige riskerade fördelarna af sin
maktställnings 1814 vunna insulära
af-skildhet genom ett inskridande till
Danmarks förmån i den schleswig-holsteinska
frågan, uppkommen genom Danmarks
äflan att vara en rent skandinavisk
ståt på bekostnad af de tyska
riksdelarnas historiskt välgrundade intressen.
Karl Johan hade, när han som
Napoleons härförare stod maktlös gentemot
det af egna och Englands flottor
skyddade Sverige, lärt sig den
militärpolitiska betydelsen af detta. Det visade
sig att det folk, som Karl Johan krafsat
kastanjerna ur elden för, icke var böjdt
för några vågade offer för broderskapet.
T. o. m. 1848, när den »svenske hjælp»
verkligen presterades, var den icke helt
och hållet tysta förutsättningen under
all den bullrande
ståndriksdagsvältalig-heten, att konungens skickliga
utnyttjande af konjunkturerna skulle undvika
offret af svenske mäns blod för en sak,
som man kände för sig främmande.
I hvad mån detta skandinavistiska
svärmeri med halft hjärta verkat demo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
