Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Oscar II. Den siste unionskonungen. Af Hj. Haralds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
raliserande på vårt folk, är svårt att
afgöra.
Man får nog icke öfverskatta
inverkan af missräkningen från Danmarks
lämnande i sticket 1864 på senare
försvarsnihilistiska och antinationella
strömningar. Sådana funnos redan 1848 och
gjorde just Oscar I:s ställning då sä
ytterligt svår och grannlaga.
Däremot har den skandinaviska
rörelsen skadat svensk politik i tvenne
andra afseenden. Man kan af samtida
vittnesbörd, speciellt af danske ministerns
depescher, som tala öppet om, hvad den
svenska diplomatien samvetsgrant
laborerade med, men för skams skull icke
kunde öppet erkänna, finna, att Sveriges
största svårighet 1848 var Rysslands
misstänksamhet gentemot en
skandinavisk enhetsrörelse. Novembertraktaten,
som skulle bana vägen för Sveriges
deltagande i Krimkriget, af 50-talets mer
eller mindre poetiske russofober ämnadt
till Rysslands undergång, var ett
mot-drag gentemot detta, men misslyckades
genom Napoleon lll.s svek, som för resten
drabbade England likaväl som oss. Så
mycket mera förkrossande kom
Rysslands »quos ego» 1864, som gjorde slut
på alla drömmar om svensk hjälp åt
Danmark.
Vid Karl XV:s död stod Sverige
belastadt med alla skandinavismens
efterräkningar i ett förhållande till Ryssland,
som var synnerligen grumladt af våra
polska frivoliteter, och i en retsam
fiendt-lighet mot vår granne i söder, som
genom maktlösheten i sina yttringar —
här må endast erinras om den depesch,
hvari Manderström genom svenske
ministern i Berlin sökte läsa lagen för
Bismarck, sedan Sverige beslutit sig för att
icke sätta makt bakom ordet — endast
kunde kompromettera.
Här har konung Oscar II:s uppgift
varit afvecklingen, och hans regering har
därför för svenska folket inledts i en
stämning af politiska kopparslagare efter
de nationalistiska rus, det tagit sig under
hans glänsande broders regering. Konung
Oscars återknytande af ett vänskapligt
förhållande till hofvet i Berlin har, så
nyttigt och nödigt det än varit,
frambragt den stämning, som tog sig
uttryck i orden om »stormaktsdrömmar
under pickelhufva», hvilka, så orättvisa
de än äro som omdöme om hvad som
endast innebar ett af klok försiktighet
bjudet afvecklande af en spänning, hvad
som nu för tiden kallas en »détente»,
dock rota djupt i flere generationer
svenskars sorg öfver att få lämna våra
franska svärmerier från det andra
kejsardömets tid.
Men skandinavismen har haft en
ännu mera ödesdiger betydelse, som vapen
åt den norska separatismen.
Vi känna frän Odhners historia Oscar
I:s yttrande: »Hädanefter är krig
mellan skandinaviska bröder omöjligt», af
hvilka ord ännu ett genljud återljöd 1905
i form af skandinavistiska idealisters
fromma suckan öfver, att senare vargatider
gjort den ädle konungens ord till en
osanning. I detta ord ligger inneslutet
in nuce skandinavismens inverkan på
svensk politik i allmänhet och svensk
unionspolitik i synnerhet. Den
skandinaviska broderskapssolidariteten, som där
sättes i centrum, innebär i det stora hela
ett underkännande af Sveriges föregående
politik gentemot Danmark-Norge eller
rättare en omvärdering, hvari denna
politik befinnes väga mycket lättare än förr.
Låt vara, att domen också drabbar den
danska politiken. I alla händelser
underkänner det den problemställning, kampen
för en betryggande slutuppgörelse med
den dansk-norska monarkien, som stått
för vår politik alltsedan Gustaf Vasas tid,
och hvilken Karl Johan bringat till lös-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
