Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Oscar II. Den siste unionskonungen. Af Hj. Haralds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR II
osanning, när den ville försvara Karl
Johans tvångsunion endast med
broderskapets fredliga medel. Man handlade
efter maximen att bygga en bro af guld
åt en besegrad fiende kanske rent af i
medveten efterapning af Bismarcks
politik 1866, glömmande att motparten icke
kände sig lika grundligt besegrad efter
Karl Johans diplomatiska och strategiska
utmanövrerande af Kristian Fredrik 1814
som efter de blodiga segrarna 1866. Dä
var det mera logik och inre sanning i
svenska vänsterns kraf på att göra rent
bord i fråga om Sveriges historiska rätt.
Felet var endast, att det fanns ett
naturhinder, svenska folkets oförmåga att
svälja ett så bäskt piller och så helt
trycka ned den för allt syndigt kött
gemensamma nationella själfkänslan, att
man kunde undvika att reta den norskas
ömtålighet, ifall det nu varit möjligt att
bygga en stark union på en i sin
själf-känsla bruten svensk nationalitet.
Sin största triumf syntes den
kungliga politiken stå nära i den
Lagerheim-Sigurd Ibsenska uppgörelsen af 1903,
stödd på detta års valseger i Norge,
medan man litade på den svenska natio-
nalkänslans halft indifferenta beskedlighet.
Men det hela föll på Boströms enkla
formalistiska rätthafveri, däri han var
trogen sig själf från tiden för de första
stegen på den politiska banan, men som
genom en perverst skicklig diplomati från
norsk sida och den svenska pressens
enastående klumpighet vändes till ett
lömskt svikande af gifvet ord.
Konung Oscar var trogen sin politik
i det sista, när han lät den dynastiska
själfhäfdelsen tiga, i ett fall, då den, om
någonsin, varit berättigad såsom bärare
af en stor tanke.
Det heter, att hans vrede flammade
upp ett ögonblick vid underrättelsen om
den norska folkomröstningens för
dynastien skenbart så förkrossande resultat.
Det måste hafva känts bittert för den
gamle konungen att med alla sina rika
gåfvor ha sått på hälleberget.
Och så gick diktaren om Svenska
Flottans minnen bort under det doft
mullrande grollet från ett folk, som icke kunde
förlåta honom, att han tillfredsställt det i
dess tröga längtan efter fred, icke i dess
skygga, tvifvelsjuka drift till lifsafgörande
handling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
