Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur en cykel Fjällsånger. Af Karl-Erik Forsslund - Fjällbäcken - Vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
KARL-ERIK FORSSLUND
Rullar mig rundt som ett lösryckt block,
slipar mina hvassa kanter,
stretar och sträfvar att som en stock
störta mig ner för stup och branter,
spolar mig med sitt flödande svall
ren och kall.
Stiger jag upp i solen igen,
står där naken, stum af häpnad —
Lille broder, lille vän,
med hvad trollmakt är du väpnad —
sköljde du bort med bölja klar
bördan jag bar!
Strök du med din Iena hand
bort hvar pannans grubbelfåra,
släckte feberns mörka brand,
läkte hvar själens svidande skåra,
lyfte min längtan het och tung
på skuldra ung!
Broder, tog du den bördan med
neri dalen, utför stupet —
bär den ända till hafvet ned
och begraf den där i djupet —
där i djupet till evig tid
skall den få frid.
Fann du den alltför tung för din rygg —
du skall växa, lille broder,
bli en kämpe stark och trygg,
bli en sjungande man bland floder,
bära den gömd i ditt djup i sång
vägen lång.
Gömd i sorlet i steniga ån,
dold i älfvens breda flöde,
brusande i fallets dån,
sänkt i hafvets vidder öde —
kanske skall någon höra den så
sjungande gå.
Kanske skall någon, när sekler gått,
finna den i ett högfjälls lager —
en förstenad fågel blott
som ur bergets sarkofager
täljer tyst hur en fången man
sin frihet vann!
VÄGEN.
Så nämn mig vilde, kättare och hedning
-jag vill ej lyda andras bud och ledning,
min egen tro jag söka vill och finna
och af min egen heta eld förbrinna.
Så döm mig biltog, stöt mig ut som
fredlös —
jag fruktar ej och vacklar icke redlös,
jag går som förr med spänstigt fasta
steg.
Och jaga bort mig från min ärfda teg —
all världen är min rätta arfvedel,
där tusen sinom tusen vägar bilda
ett underbart, förvirradt linjespel.
De äro alla mina,
så fjällens stigar steniga och vilda
som breda bygdevägar präktigt banade.
Men bland dem alla en är främst min
egen.
Hur drogos icke tankarna och stegen
till dig, du länge sökta, alltid anade!
Och skall jag söka tills min kväll är när
och höstens kalla stjärnor börja brinna,
dig skall i skymning eller sol jag finna.
Och döljer du dig där
bland stigar som i villsamt virrvarr
vandra,
dig skall jag känna väl bland tusen andra.
Och leder du igenom eld och is,
till döda öknar eller paradis,
dig skall jag följa,
förd af din vind och buren af din bölja —
så fjättrad, och dock saligt fågelfri,
med starka vingslag dragande förbi
hvar hvilostad, hvar åtrådd ny idol,
hvar verkligblifven dröm, hvart hunnet
mål,
hvart åter tändt och snart förbrunnet bål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
