Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uppvaknandet. Af Hildur Brettner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5°
HILDUR BRETTNER
resa dag för dag. Men i dag var han fast
besluten, att han skulle resa i morgon.
Han hade blifvit det i går. De hade
gått tillsammans öfver klipporna och
suttit och sett på solnedgången i
hafvet. Det var då han plötsligt fått
ögonen öppna för det. Hon —
barnet. Han hade vetat, att hon var
ar-derton år, men det hade inte hjälpt,
hon hade ändå varit barnet för honom.
Han hade tänkt på henne som sådant.
Och då han suttit och talat med henne,
hade han haft en känsla af, att han var
en gammal man, som vemodigt satt och
lyssnade till toner från en själ, med
hvilken hans egen måhända hade samklang
oändliga tidrymder tillbaka. Därför, då
upptäckten kom, att det lilla barnet
fäst sig vid honom med känslor, som
han förstod andra skulle kalla kärlek,
men för hvilka han — skeptikern — ej
hade något namn, föll det öfver honom
som något oväntadt. Då han talat om,
att han skulle resa och hon impulsivt
böjt sig emot honom och hennes ögon
och hela hennes darrande lilla gestalt
biktat hvad hon kände, hade han känt
sig förbryllad och orolig på ett sätt som
aldrig förr. Han hade hållit hennes hand.
»— Om jag hade varit ung och så glad
som du — men nu är jag gammal och
sorgsen». Åter hade hon sträckt sig
upp emot honom. »— Tag mig med
— låt mig göra er glad.» Han hade
skakat på hufvudet och strukit öfver
hennes hår — »little child — dear little
child.»
Så hade de gått hemåt öfver
klippor, som lågo i rosenfärg i solnedgången.
Han hade sagt farväl till henne vid den
lilla gula villan med solrosorna. Han
hade tackat henne och bedt henne
förlåta, om han gjort henne sorg. Han
hade aldrig velat det.
Den kvällen hade han suttit länge
på sin balkong. Han hade sett skym-
ningen komma och de första bleka
stjärnorna tändas. Han var fast besluten
att resa redan följande dag. Han
kände det som sin skyldighet, det var ett
kraf af hans rättskänsla. Om han
stannade, skulle han ej kunna undvika
att träffa henne. Om han reste, skulle
hon snart glömma honom. The little
child —. Han log ett matt, sorgset
leende, ännu ej fullt fri från den
förbryllande, oroande känsla, som i första
ögonblicket fyllt honom.
Kärlek. — Det var så länge sedan
något sådant fallit öfver hans väg. Han
var fyrtio år. Vid trettio år hade han
haft sitt lifs stora roman, älskat, älskats
och svikits. Då han nu tänkte tillbaka
på denna upplefvelse, ansåg han, att
den sannolikt ej haft något annat
inflytande på hans lif, än att den möjligtvis
påskyndat den process, som, troligen
påbörjad i moderlifvet, gjort honom till
den man han nu var, den ensamme,
som icke fann något vara värdt glädje,
som mätte allt med större mått än
andra och för hvilken lifvet därför ej hade
uppfyllelse.
Lilla barn. Hans tanke gick till den
lilla gula villan med solrosorna. Det
var något i hans känsla som ville
välsigna henne, som ville försäkra henne
mot allt ondt, något af vemodig
tacksamhet öfver hvad hon skänkte
honom.
På vägen nedanför promenerade
badgästerna fram och tillbaka. Men de
blefvo allt färre allteftersom skymningen
tätnade. Till slut låg stranden öde och
tyst. Han satt och tänkte på sin
afresa följande dag som på en våg, som
skulle föra honom bort ett stycke ännu
på tidvattnet, som entonigt och grått
låg framför honom.
Han vaknade rätt tidigt följande
morgon med en känsla af oro, af en
misstämning, hvars orsak han ej genast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
