Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uppvaknandet. Af Hildur Brettner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
väntan att dörren skall öppnas och hon
skall få komma in. Och då så sker går
hon emot läkaren med ett uttryck af
fråga och spänd väntan öfver sitt ansikte.
Han frågar och undersöker. Hon sitter
med händerna tunga i knäet. Han
sätter sig vid skrifbordet och drar upp
persiennen en smula. Några solstrålar sila
in och falla öfver skrifbordet och på
mattan framför hennes fötter. Hon sitter
och tänker, att läkaren inte vet hvad
han säger, då han nu låter henne förstå,
att hon skall bli blind. Han har kanske
sagt detsamma åt många förut, men det
är ändå ej detsamma. Det är ingen
som förlorar så mycket som hon. Det
att hon kan se och vara glad är hennes
enda berättigande att lefva. Hon hör
läkarens ord som talade i en stor, tom
rymd. Hon förstår, att han tycker synd
om henne och försöker säga det så
skonsamt som möjligt. Men hon förstår allt.
Hon förstår, att det skall gå med henne
som med hennes mormor—-hon skall se
mindre och mindre, till dess det en dag
blir alldeles mörkt.
Hon ser läkaren lyfta af locket på
det stora drifna bläckhornet af silfver.
Hon ser honom doppa pennan. Han ser
upp på henne.
»Jag skall skrifva några rader till er
man.»
Hon öppnar läpparna, men en
egendomlig förlamande stelhet, som förtar
henne talförmågan, har fallit öfver henne
vid hans ord. Men så springer hon fram
till honom. Hennes ögon äro stora af
ångest. Hon rycker pennan ur hans hand.
»Nej — nej — lofva mig att ni inte
— att ni aldrig säger något».
Läkaren reser sig förbryllad.
»Lugna er, mylady, jag skall
naturligtvis inte — om ni hellre -— — »
»Ja — ja», hon andas ut som
befriad och står och ser ned. Så tackar
hon honom och går. Då hon går öfver
hallen är hon fylld af ett egendomligt
lugn. Det är som om hon glömt allt
annat, som händt henne därinne, och
endast minnes detta sista. Att hon vunnit
en stor seger, att hon stridit med
förtviflan mod för att försvara det sista
hon ägde, några veckor, några månader,
då det skulle få vara som förut, då han
ingenting visste, då allt skulle få vara
som hittills.
I korsningen af Green Street och
Pa-lace Street, alldeles intill biblioteket, sitter
om förmiddagarna en liten flicka och
säljer löf och blommor. Ibland sitter hon
och hvilar med sin korg längst borta
på den breda trappan till biblioteket.
Hos henne börjar hon nu köpa
blommor om morgnarna. Fast det är sent
i maj har flickan ännu parmavioler,
narcisser och konvaljer. Den lilla får
snart klart för sig, att om hon blott
passar på och är i närheten, så köper
den snälla damen blommor hvarje dag.
Och därför sitter hon numera alltid
klockan elfva med sin korg längst borta på
den stora hvita marmortrappan. Barnet
talar en egendomlig skotsk dialekt, och
hon har i början svårt att förstå henne.
Men det går allt bättre, och snart äro
de goda vänner. Maj blir slut, och man
kommer in i juni, och i stället för
nar-cissorna och parmaviolerna kommer det
rosor och nejlikor i korgen. I juli kosta
stora, tunga la francerosor endast tre
pence, men hon betalar alltid mera.
Den lilla har aldrig träffat en lady,
som är så snäll och som köper så
mycket blommor. Men en dag kommer
ladyn fram till henne. Hennes ansikte ser
ut som om hon fått en stor sorg. Hon
köper inte genast blommor utan sätter
sig bredvid henne på trappan och sitter
tyst. Så frågar hon den lilla, om hon
vet hvar Town Place ligger och om hon
kan hitta dit. Visst kan hon det. Sä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
