Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 20
CARL G. LAURIN
bara iddes, och då var detta ej heller bra.
En oändlig lifsleda uppsteg i teaterchefens
hjärta och han bad till sin Buddha (på
japanska utställningen) »Namü Amida Butsu!»
Fräls oss evige Buddha! Sedan jag
inkarnerats som teaterchef har jag nått lidandets
botten och bör snart vara mogen för
Nirvana.
Behöfver man ej tillgripa sämre pjäser
än »Taifun» för att fylla teaterkassan vore
det ej farligt. Den har visserligen i likhet
med en mängd tråkiga pjäser, som spelas
på teatrarna, intet litterärt värde men är
dramatisk och aktuell och obestridligen
rolig. Om den sedan är öfverensstämmande
med verkligheten är svårt att veta, också
om man frågar den lärdaste japan, ty Dai
Nippons ädla folk uppfostras till att ljuga
dubbelt så mycket som en rysk diplomat
och en negerbetjänt tillsammans, och
japanerna äro i allmänhet mycket väl
uppfostrade. Författaren Lengyei. är en
ungrare, som först velat förlägga sitt skådespel
till Berlin, men på grund af
censursvårigheter lät Paris bli skådeplatsen för
händelsen Japanerna, som i de flesta fall vilja
lefva efter tidningen Hälsovännens recept,
skilja sig i ett afseende från detta organs
hygieniska afhållsamhetsprinciper. Den
skarpsinnige läsaren har redan gissat på hvilket
delikat område jag syftar. Doktor Nitobe
Tokeramo roar sig efter väl förrättade
plikter i fosterlandets tjänst med en
parisisk »oiran», som det heter i Japan. I
början måtte det ha förefallit honom något
egendomligt med Helène Laroche’s sätt,
och hennes »Mon coco» och »Mon bibi»
med åtföljande näsknäpp skilde sig mycket
från de bugningar och de »min
hedervärde», hvarmed hennes medsystrar i Japan
brukade hälsa honom. Han blef
emellertid kär på allvar, och då den lilla iskalla
varelsen torterade honom, som endast den
kan, hvilken har ett fast grepp om hjärtat,
blef han utom sig och kväfde i ett anfall
af raseri och kärlek sin plågoande. För
att dölja dråpet och för att hans för Japan
värdefulla lif skulle sparas, tager en
kamrat på sig brottet och blir efter en
sinnrikt uttänkt rättegång dömd. Tokeramo
blir emellertid af ånger och sorg samt ej
minst af det förvekligande europeiska
inflytandet så bruten, att han först förklarar
sig fördärfvad af Europas osunda andliga
luft och sedan dör väl af den hufvudsak-
ligen på europeiska teatrar grasserande
sjukdomen brustet hjärta. Det sätt på hvilket
Dr. Tokeramos roll utfördes af herr Ivan
Hedqvist har ställt denne konstnär i första
ledet bland nu verkande skådespelare. Det
var ett både kroppsligt och andligt
kraft-prof han kom med. Man hade en känsla
af att Helène retade en bunden panter,
hvilken först förnöjdt spann, sedan
småningom började oroas af hennes stygn för
att slutligen kvida af smärta och till sist
med ett fruktansvärdt vrålande spränga alla
band, hvarmed sed och lag bundit
vilddjuret, och mellan sina tassar klämma
sönder den giftiga kvinnovarelsen.
De öfriga japanerna hade, jämförda med
Tokeramo, andra-plansroller men skötte
dem väl. Som prof på Europas flabbighet
hade författaren valt en af herr Palme
mycket bra spelad fransk skriftställare.
Har ej författaren gått för långt i att
göra alla gula hvita och alla hvita svarta?
Fröken Borgström kunde kanske ha
gjort Hélène något mera snärjande. Nu
fick man en känsla af att man kunde
förfrysa fingrarna, om man smekte henne.
Hvarför blef Brieux’ »Ollonborrar»
ingen succés? Något därför att den
verkade för tunn för tre akter men mest
därför, att den var kemiskt ren från hvarje
sockerhaltighet. För att än en gång taga
upp champagneliknelsen: den verkade som
Brut på ovana gommar, kort sagdt något
för brutal. Nu vill jag ej alls säga att
det är »det enda rätta», denna fullkomliga
frihet från sötma, en liten brytning kan, både
då det gäller champagne och teaterpjäser,
vara fullt tillåtlig. Namnet förvånade:
»Ollonborrar», hvarför då? »Ollonborrarnas
kärlek är smärtsam», läser hjälten i en
bok, men det står orätt i den där boken.
Ollonborrarna ha — jag har rådfrågat en
specialist — ett oblandadt angenämt
kär-lekslif. De surra och svärma med allenast
lifsbejakande och lustbetonade sensationer
för att tala med de moderna ollonborrarna.
Förr i världen trodde man, att ollonborrarna,
i likhet med bina, hörde till »jene Asra,
welche sterben wenn sie lieben». Den
nyare forskningen har ådagalagt, att de ej
alls ha denna allvarliga, etiska uppfattning
af kärleksmysteriet. Hvad människorna
åter angår, kan man väl näppeligen neka
till att det, då det är fråga om kärlek, kan
göra mycket ondt både på det ena och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
