Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 20
CARL G. LAURIN
Fot. Atelier Jæger.
STINA HOLM.
rinna öfver, gifver Pierre nu den
efterlängtade möjligheten att bli af med sin
älskarinna, som han dessutom fått veta varit
honom otrogen. Hon gör ett till hälften
simuleradt försök att dränka sig i Seine,
fiskas genast upp och hemföres. Pierre,
blir af allmänna opinionen i huset tvungen
att återta henne.
Den originella pjäsen spelades
alldeles förträffligt. Fröken Stina Holm hade
gjort ett förtjusande litet skadedjur af
Charlotte. Jag, som hade varit ohöflig
nog att i mitt stilla sinne tro denna
skådespelerska vara en sådan där nygräddad
petit-chou-bakelse, delikat men tom inuti,
blef på det behagligaste sätt tagen ur min
villfarelse. Både den nervösa ilskan och
intensiteten i kärleksscenerna, där man fick
en ganska välbehöflig känsla af att
herrskapet kunde vara tydliga nog ej bara i
gräl, gjorde hon på ett starkt och äkta
parisiskt sätt med framhållande af det
under-klassiga men också af det tjusande som
ligger i ungdomens aptit på lifvet. Herr
Hedqvist betonade också det franska draget
på ett lyckadt vis. Om man skulle tvinga
sig till att komma med en liten anmärkning
mot den förtjusande fröken Zanderholm,
skulle man kunna säga, att hon var litet
för svenskt hållningslös i sina rörelser. En
fransyska af Isabelles sort blir visserligen
lätt grof i munnen, men glömmer aldrig,
äfven då hon kommer i affekt, att hålla
sig världsdamaktig och elegant kråmande.
Slutligen honnör för herr Lavéns
behärskade, genomroliga sätt att säga sina
repliker.
Pjäsen roade ej publiken, den var kanske
för fransk. Det är som om man ej såge
fransmän på teatern utan som de tala ute i
lifvet. Brieux har slungat hela den
konventionella teatermoralen. Här i pjäsen
gråter man, kysses, blir ursinnig, bedrar
och förlåter hvarandra, just som det går
till i lifvet. Det är kanske därför som
stycket verkar så främmande på många,
också i Paris.
Ännu en Strindbergspjäs har uppförts på
den teater, som enligt Strindberg
tillkommit för att hindra hans pjäser att bli
spelade. Då man ser »Riksföreståndaren»
tror man först att författaren velat undvika
komposition. Sedan får man höra, att
författaren åsyftat en kontrapunktisk sådan,
hvilket lär bestå i att man i omvänd
ordning hissar upp dekorationerna i »Den
siste riddaren» och sedan låter
Riksföreståndarens scener aflösa hvarandra.
Härigenom måste Gustaf Vasas apoteos i
närvaro af riksbaneret och Kristina
Gyllenstierna försiggå på ett värdshus, ty den
»Siste riddaren» börjar i ett värdshus. I
olikhet med de flesta dramer af Strindherg
var ej början det bästa. En af de mellersta
scenerna blef höjdpunkten och var fylld
med våldsam dramatisk kraft. Tyvärr kom
den så hastigt, att man ej var tillräckligt
förberedd för spänningen, men samtalet
mellan biskop Brask och Gustaf Vasa, då
det gäller den senares plikt eller moderns
och systerns lif blir i alla fall aftonens
bästa minne. Att det är samme man som
skrifvit »Fadren» är svårt att fatta, då man
ser den kaleidoskopiska röran Jag
öfver-var den föreställning, som gafs första
söndagen efter premieren. Salongen var ej
fullsatt. Ganska starka applåder hördes
från raderna. Hvilka känslor lågo bakom
dessa bifallsyttringar: Dels väl den
naturliga lusten att glädja sig åt att den svenske
konung Gustaf Vasa och hans män ha
framgång, dels en sorts hyllning åt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
