Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tegnér och religionen. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
NATHAN SÖDERBLOM
i månget godt och bättre bröst än mitt.
Men tystna nu! Hvarann vi äro kvitt.
Natur och jord och mänskor sjöng jag glad:
egentligt lefde jag blott då jag kvad.
Mitt vapen var du: jag har intet annat.
Du var min sköld: jag ingen annan haft.
Vi gått på äfventyr, och ha ej stannat,
förr’n vi eröfrat världen med vår kraft.
Farväl, du dikt, du själ utaf min själ,
farväl, du himlaborna, långt farväl!
Jag måste hän, jag får ej längre stanna;
du var mig allt, det goda som det sanna.
Jag haft dig kär för allt och öfver allt,
och uti himlen än jag skymtar din gestalt.
Farväl! jag slutar där jag börjat har,
farväl, du dikt, som verklighet mig var
och lifvets lif och evighetens kärna.»
Frågar man mig efter Tegnérs
religion, så svarar jag med den versraden:
»Egentligt lefde han blott då han kvad».
Golftiljorna hade knarrat många gånger
under gungstolen eller de oroliga stegen
en trappa upp i det åbäkliga trähuset på
Östrabo under konceptionen af dikter
med direkt religiösa ämnen. Men sitt
eget lifs fromhet har Tegnér aldrig bättre
uttalat än i den sista dikten.
Ödmjukheten har af ålder räknats till de
teologiska, de religiösa dygderna. Här, inför
diktandets gudomliga akt, är hon hos
Tegnér i sanning till finnandes. Har
någon skald för sin egen själs frälsning
ägt mer i själfva diktandets utöfning?
II.
Dikten, ej religionen, var Tegnérs
lifselement. Men en religiös
världsbetraktelse, religion i vanlig bemärkelse,
har för Tegnér betydt mera än man kan
förmoda. Tegnér har innerligt sysselsatt
sig med religionen lifvet igenom. En i
det hela orubbad gudstro uppbär hans
lif; i förtroliga uttalanden, t. ex. till
Brinkman eller hustrun, kan
gudsförtröstan taga sig uttryck af en
omisskännlig, stundom, särdeles i de mörka tiderna,
gripande hjärtlighet. Bönen,
kännetecknet på personlig fromhet, var honom i
dess spontana, fördolda yttringar icke
främmande. »När du en gång beder
till Gud för ett olyckligt hjärta, så glöm
ej att innesluta mig i dina böner.»
Att låta biskopsskruden lägga öfver
Tegnér ett slags officiell kristendom eller
religiositet, som han icke hade, strider
lika ohjälpligt mot hans psykologi i
allmänhet, den revolterande, raka
ärligheten i hans väsen, som mot kända
sakförhållanden. Jag påpekar här endast
två: religionen intager i hans diktning
ett lika viktigt rum före 1824 som efter
1824. Nattvardsbarnen fullbordades 1820.
Vidare är äktheten i Vexiöbiskopens
religionstal omisskännlig. Jag skulle kunna
framdraga bevis, som öfverraskat mig,
på dessa tals kristligt kommunikativa
makt ännu i vår tid. Men biskopsstolen
gaf hans plikttrohet anledning att på
fullt allvar studera teologi. En last
åtminstone synes vara snillena förvägrad.
Det är lättjan. Tegnér fann det som
bekant icke så konstigt att sköta ett
stift. Han sparde sig ej och hörde till
de verksammaste biskoparna i sin
samtid. Därom vittna redan de 31 invigda
kyrkorna under hans tid. Hans
nuvarande efterträdare på Östrabo kan
berätta, hur ofta det är Tegnérs namn han
träffar på, när något verkligt har blifvit
uträttadt äfven i aflägsna pastorat. Vi ha
godt om uttalanden af Tegnér om hans
bristande hemkänsla i biskopskåpan.
Helst ville han ha varit »född till
förmögenhet» eller kunna »lefva i ett torp i
skogen» med sina studier och sin
diktning. Snarast bör biskopsstolen
subsu-meras såsom ett enskildt fall under en
regel, som uttryckligen gällde hvad syssla
som helst. »Sångfåglar matas i bur och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
