Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tegnér och religionen. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
NATHAN SÖDERBLOM
Natursvärmeri var för Tegnér
främmande. Men han har med sin samtid älskat
att se Gud i naturen och gifvit åt en
religiös naturkänsla, som famnar släktet och
tillvaron, ett uttryck sådant som Frithiofs:
»Det var som kände han naturens hjärta slå
emot sitt hjärta, som han ville trycka rörd
Heimskringla i sin brodersfamn och stifta frid
med hvarje skapadt väsen inför Gudens syn.»
Wingård skref 1838 ganska
kärleksfullt om konflikten mellan kristendom
och naturdyrkan hos Tegnér. Det är
ändå plågsamt höra en, som talar om
andras inre konflikter med känslan af
att själf befinna sig i trygghet. Äfven de
alldagliga religionsuttrycken i tiden fingo
gärna i Tegnérs penna öfver sig något
af intelligensens glans och en
känslobetoning, tidigt vittnande om disharmonin i
skaldens väsen. Tag ljussymbolen,
urgammal, klassisk, särdeles använd i
upplysningstiden, men hos Tegnér präglad
af en prakt och en personlig värme, som
gör den till skaldens egnaste egendom.
Med solsången jämföre man närmast
Pindaros’ solsång, en annan gång
bearbetade Tegnér verkligen ett Pindaros’
original — dikten kallas »Den förmörkade
solen» —, men äfven de gamla
solhymnerna i Rigveda och Egypten.
Predikobönen, ofta af honom använd, vänder
sig till »Fader, du som sändt ditt ljus
till jorden». Invokationen i slutet af
svaret på en antikritik mot
Hammarsköld 1820 gäller »den gamle Febus
Apollo, den helleniske guden». Han
»strålar munter och klar därute, och rycker
med hvarje dag högre och högre upp i
den växande våren. Hur skönt blickar
han ej in genom mitt fönster, hur
präktigt förgyller han ej mänsklighetens
äre-stoder, de gamla grekerna, på min hylla!
Ty ännu älskar han sina landsmän, han
älskar sitt modersmål, det sköna, fria,
mångfärgade, olympiska språket». Det
är mer än en verkningsfull slutvändning.
Solen och grekerna! För Tegnérs
konkreta sinne var det ej nog med ljuset,
det blef solen. Märkligast är »Skaldens
morgonpsalm». Ty denna sköna hymn
till solen är icke, som man skulle vänta,
en grann naturapoteos, utan en verklig
bön, som lägger fram skaldens
personliga behof, hans andes kraf och hans
jordiska villkor för »Sol, som från mig
flytt» — »hör mig sångens, hör mig
ljusets fader»! Man tänker kanske på
den döende Mirabeau’s ord, när solen
lyste in i rummet: »Si ce n’est pas le
Dieu, c’est au moins son cousin».
Hur underkunnig man än må vara
om ljusfenomens uppträdande i vissa
»onormala» eller ovanliga former af
hjärnans arbetssätt, kan man icke undkomma
det tragiskt meningsfulla i
sammanställningen med hvad Tegnér för C. A.
Adlersparre berättade från vansinnets utbrott:
»Midt i pannan var anbragt ett diadem
i form af en lyra, som lånat af solens
eget själfständiga ljus, hvilken så lifligt
belyste stjärnekransen, att ett
ljusskimmer utbredde sig med den klarhet, att
jag tyckte mig genomskåda hela världen.
Så länge denna lyra stod stilla, så var
allting bra — men på en gång började
den röra sig i kretsformigt omlopp.
Hastigare och hastigare blefvo dessa rörelser,
och hvarje nerv skakades häraf.
Slutligen begynte den svänga sig i ringar med
den hastighet, att den alldeles
förvandlade sig till en sol. Då bröts och
rördes och skakades hela mitt väsende, ty
du skall veta, ej utpå hufvudet, utan inpå
själfva hjärnan var diademet satt.»
Ljuskransen var bildad af fjorton de ädlaste
skalder.
Den konkreta bilden för Tegnérs
andakt har snarare varit solen eller solens
fader än Kristus och Jesu Kristi fader.
Hur rädd jag än är för hvarje lockande
konstruktion, är det nog omöjligt att
komma ifrån att hvad som skulle kunna kal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
