Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tegnér och religionen. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEGNÉR OCH RELIGIONEN
139
1837 i Gårdsby kyrka:
»Den simmande arkipelag — han ankrar
i grafven.»
Ymnigare äro brefven på bitterhet
och grämelse, som tätast kristalliserat
sig kring de ödesdigra åren. Kring 1825
ljuder till »biktmodern» Martina von
Schwerin och Brinkman refrängen: lifvet
är elände, dess lycka döden, jorden ett
fängelse, frihet och frid vänta först i
grafven. Vi behandla lifvets gamla
instrument som fuskare, tills det är för
sent för oss att spela, skref skalden den
24 augusti 1824 till Martina. »Jag
förefaller mig själf som en utbrunnen vulkan:
blott då och då rör sig den gamle
titanen i mitt bröst och kastar några lågor
mot himlen; men vanligtvis kastar han
endast rök och dimma» (Till Brinkman
3 mars 1825). I nyårsbrefvet den 5
jan. 1826 till Martina kallas dagarna för
Nattens barn. En månad tidigare 1 dec.
1825: »Hvad är svårmodighet? En
skugga i själen; men skuggan förjagas
därigenom, att vi flinta eld, så godt vi
kunna och tända ljus, till dess att solen
går upp — ur grafven.» »Hvad tron I
annars, att människoanden var, innan
han kom på jorden och inmurades i
det vandrande fängelse, som nu håller
honom?» Den 16 mars 1826 utföres till
Martina samma bild, som så oväntadt
försonande slutade »Mjältsjukan» året
förut, ett af de två helleniserande
älsklingsuttrycken hos Tegnér: Tidens
hittebarn. »Ack, människan är ju som ett
hittebarn, hvilket tiden funnit utsatt vid
sin dörr: här gå vi i skolan och fa ris.
Och när skoltiden är förbi, när vi äro
utexaminerade af döden, månne då det
främmande barnet får veta, hvem dess
fader är, månne han då erkänner det?»
Hittebarnsbilden har i minst tre
årtionden skänkt Tegnér hugnad, — ett
exempel på det lyckliga, det rätta uttryckets
värde och välsignelse. Den användes redan
1808 i »Resignationen»:
»Du hittebarn af tiden,
som ej ditt väsens ursprung vet»,
följer med som den trånsjukes tröst
igenom »Mjältsjukan» och brefven, utföres
mildt i den lilla dikten »Hittebarnet»:
»Mänskan — tänk uppå de orden —
kommer från en okänd ort,
är ett hittebarn på jorden;
Tiden fann det vid sin port.
Barnet växer, går i skolen:
sen dess skoltid slutats här,
får det kanske bortom solen
veta hvem dess fader är —»
och skymtar fram ännu vid invigningen
af Gårdsby kyrka i juni 1837, då
templet liknas vid
»en evighetens vagga, hvarest I,
I tidens hittebarn, fån växa till ...»
Det andra älsklingsordet hos Tegnér
i samma anda är anfördt direkt på
grekernas eget språk. Jag menar det
homeriska: deiloi brotoi. Är
människolif-vet så bräckligt och förgängligt, som
redan Homer starkt förnimmer det, så
födes en gemensamhetskänsla af
medlidande med »de stackars dödlige». I
senare græcitet och hos Tegnér fylles
denna känsla med ett nytt och starkare
patos. Hufvudstället i brefvet till Wingård
af den 22 mars 1835 må anföras in extenso:
»Lycklig prisar jag den som kan tyda
runorna på den himmelska straffbalken. Mig
ha de länge varit dunkla. I mina många
mörka stunder förekommer mig ofta hela
världshistorien som en stor, fortgående
blasfemi. Jag hoppas vi finna nycklarna
till världsstyrelsen i grafven; men ofvan
jord hitta vi dem knappast: tiden är
onekligen i baklås, som redan Hamlet
visste att omtala.
Att finna en theodicé,
»to vindicate the ways of God to man»
är onekligen människoandens högsta,
men också fruktlösaste bemödande. Minns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
