Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Carcassonne. Af C. A. C. Lewenhaupt. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
c. a. c. lewenhaupt
Narbonne. Carcassonne med sitt läge
längre inåt landet hade sälunda för
romarna endast ett underordnadt värde,
hvadan det af dem ej behöfde befästas
mer än nödtorftigt. Ännu finnas delar
kvar af deras »castellum».
I början af fyrahundratalet trängdes
emellertid västgöterna under de då
pågående folkvandringarna fram till
trakten vid Medelhafvet väster om Rhöne.
Först anlände de visserligen såsom Rotns
bundsförvanter och delvis legotrupper,
men snart nog kommo nya skaror i
form af plundrare och inkräktare.
Deras konung Theoderik bemäktigade sig
staden år 436 samt erkändes snart
därefter såsom härskare öfver allt landet
öster om Toulouse.
För västgöterna kom Carcassonne att
erhålla en helt annan betydelse än hvad
det haft för romarna.
Enär de förres välde öfver
medelhafs-kusten ej var lika obestridt som de
senares hade varit, så kunde lätt
förbindelserna med de spanska provinserna
blifva hotade på den stora romerska
vägen utefter hafvet, under det att
Carcassonne däremot behärskar hela den
dalgäng som leder från Golf du Lion
till Atlanten, samt från hvilken man kan
nå passen öfver Pyreneerna — dem vid
Limoux, Alet, Quillan, Mont-Louis,
Li-via, Puicerda och Campredon. Härtill
kom, att platsen var stark redan af
naturen, i motsats till Narbonne med sitt
läge på slätten, samt att den var
belägen så godt som midt i det område
västgöterna besutto norr om
bergskedjan. Händelserna skulle också komma
att visa, det valet var synnerligen godt
ur såväl taktisk som strategisk
synpunkt.
Delvis på grunden efter det slopade
romerska kastellet, delvis längs en vidare
omkrets pä bergets topp uppförde nu
västgöterna en fästning, som för att till-
höra denna tidpunkt måste anses mer
än vanligt stark. En väldig mur af 14
meters höjd följde det af naturen själf
utstakade krönet samt späckades på
25—30 meters afstånd sinsemellan med
torn, halfrunda utåt men tvärt afskurna
inåt staden, där så mycket utrymme
som möjligt var af nöden. Murarna äro
2—3 meter tjocka, tornen i synnerhet
i de nedre delarna ofta ännu mera,
samtliga sammanfogade af stora stenblock,
ibland af dimensioner påminnande om
de cyclopiska murarna i Grekland.
Västgöterna torde väl varit de af
folkvandringarnas barbarer som förstått
att bäst tillgodogöra sig den romerska
kulturen, i all synnerhet lyckades de
tillägna sig dess krigskonst och
krigs-byggnadskonst. I själfva verket
påminna därför Carcassonnes äldre
befästningar på ett slående sätt om dem, hvilka
under kejsartidens slut uppfördes i Italien
och Gallien, såväl till yttre form som
inre anordningar.
I nära hundra år tyckes staden af
fruktan lämnats alldeles i fred, till dess
att omsider dess nya herrar, hvilka voro
arianer, invecklades i stridigheter med
den gallo-romanska befolkningen, som
småningom antagit den katolska
religionen. Efter Clodvigs döpelse blef
spänningen sä stark, att ett krig bröt ut,
under hvilket konungen sökte bemäktiga
sig fästningen, sedan han eröfrat landet
däromkring. Han misslyckades
emellertid fullkomligt häri. Ättio år senare
öppnade den visserligen frivilligt sina
portar för Austrovald, hertig af Toulouse,
till förmån för konung Gontran, för att
dock strax därefter ånyo besättas af
västgöternas härskare Reccarede (Rikard)
såsom en följd af fransmännens genom
hertigen af Lusitanien tillfogade nederlag.
När saracenerna utbredde sig öfver
södra Frankrike, gaf sig äfven
Carcassonne åt dem år 720 Deras välde där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
