Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Carcassonne. Af C. A. C. Lewenhaupt. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
c. a. c. lewenhaupt
jordiska gångar, hvilka lämnade ett
tomrum under muren samt därigenom kom
denna att sätta sig eller rasa ihop.
Det àr dock lätt att föreställa sig
hvilken tid alla dessa arbeten skulle
erfordra samt hvilket antal människor som
behöfdes jämte de verkliga stridande,
och ofta visade sig ansträngningarna
lönlösa. Svalbona reparerades lätt, om
virke fanns i reserv, trätornen voro
utsatta för antändning, de kunde rymma
endast ett ganska begränsadt antal
krigare samt voro svaga jämförda med
stenmassorna; när ett hål i muren kunde
börja att: befaras, restes där bakom i
halfmånsform en stark palissad,
mullvadsarbetet under jorden omöjliggjordes
ofta däraf att fästningens grund hvilade
på själfva berget. Vid Carcassonne är
detta fallet. Dess murar ha dessutom
en tjocklek som sällan understiger två
meter, stundom nå ända till tre och
fyra. Att få en sådan väl hopmurad
massa att ramla eller ens vackla
fordrade ansträngningar och tidsödande
arbeten i en grad som är svår att förstå,
isynnerhet som de ju måste utföras
under stenregn och pilskurar från de
for-svarandes sida.
Det blir sålunda snart uppenbart för
den som satt sig in i förhållandena, huru
feodaltidens borgherrar och riddare,
likaväl som ofta konungarnas länsherrar och
fästningskommendanter, kunde i sin till
synes ringa styrka trotsa stora
härskaror, man fattar deras eljest oförklarliga
öfvermod och förakt för den
mångfaldigt starkare, denna deras personliga
djärfhet och vana vid själfständighet,
deras förtroende för sin borg, sin sköld
och sitt svärd, som utgöra ett
genomgående karaktärsdrag för medeltidens
befälhafvare af vare sig högre eller lägre
grad, denna fyndighet och envisa energi,
som aldrig svika förrän i döden, som
åstadkommit underverk af tapperhet samt
under ett eljest rått och barbariskt
tidehvarf ingjutit den ädelhet, den
storslagenhet och den intellektuella
öfverlägsenhet i riddarväsendet, hvilka
ovillkorligen funnits där — om också ej så ofta
eller allmänt som vi önska att tro det.
Inom stenstängslet ligger en vacker
kyrka, och ett numera försvunnet kloster
har varit förenadt därmed. Eljest äro
husen små, gatorna trånga och
slingrande, de öppna platserna af ringa
utsträckning, såsom ju fallet måste blifva
på en ort, där utrymmet är starkt
begränsadt. Det väsentliga och
intressantaste är och förblir emellertid fästningen
själf, denna till utseendet så pittoreska
byggnad, där i själfva verket ej en sten
fogats till den andra i annat ändamål
än att stärka försvaret och af de mest
tvingande praktiska skäl. Det säger sig
själf, att verk af så hög ålder ej kunnat
undgå att skadas af tiden, men med
aktningsvärd offervillighet har den franska
staten sedan midten af 1800-talet lagt
ned öfver två millioner francs på dess
underhåll och iståndsättande under den
mest kritiska och sakkunniga ledning,
så att allt, in i den minsta detalj, är
likadant som det var under stadens
blomstringstid, och Carcassonne är ännu i
sin egendomliga skönhet det säkerligen
mest storartade minnesmärke från
medeltiden som finnes i Europa, kanske i
hela världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
