Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fröding och Heidenstam. Ur en brefsamling i Sveriges författarförenings arkiv, meddeladt af Ruben G:son Berg. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ruben g:son berg
178
utmärkt de svårare anfallen af hans
nervlidande. Han ville nu veta, om
Heidenstam haft syner, i hvilka han sett
och talt med Fröding och lät falla
antydningar om svår vånda under
visionernas välde. Heidenstams svar på
Frödings exalterade bref var förstående
och lugnande, och när lugnet började
återvända hos Fröding, fortsatte han
den så plötsligt började korrespondensen
med glädje och tacksamhet. »Kanhända
var det icke rätt att komma med en så
brutal bikt som min, men det var som
Ni säger en önskan att stå i en klar
dager för mig och andra», svarar
Fröding i november från Suttestad,
Lillehammer, och skrifver vidare:
»I alla fall vill jag tacka Er hjärtligt
för Ert vänförtroliga bref — jag har
gått i åratal och längtat efter vänner
sådana som Ni. Flere gånger har jag
gått i min ensamhet och drömt om Er
och velat skrifva, men så har jag tänkt:
han är för förnäm för mig — i alla fall
skygg för främlingar. Det var först
själssjukan som tvang mig. Ni vet ju
att jag håller af Er mer än alla andra
svenska författare och Ni gifvit mig
mod att skrifva — ibland alltför
lärjungeaktigt. Min bondskhet är icke så
naturlig och min rolighet inte så äkta
som folk tror. Jag har visst varit mer
förtviflad än någon annan. Men jag
ville tvinga fram lifsglädjen liksom Ni.
Det är samma längtan äfter det
förgångna i mina bondgubbar från
Vermland som i Era gestalter från
Österlandet.»
»Den våldsamma krisen?, för att
begagna Frödings egna ord, hade
emellertid fört med sig helt nya ämnen: »Jag
tycker mig ha sett en hel del sanningar
och skönheter under de här
sjukdomstillstånden och ville gärna säga ett och
annat till världen, sedan jag blifvit
någorlunda förnuftig igän.» Han slutade
brefvet med: »Tack för alla era värsar.
Vallfartsåren tjänstgjorde en tid som
psalmbok åt mig, växlande med Heine,
Göthe och Ibsen.»
På våren 1895 kände sig Fröding
väsentligt mycket bättre och skref då
till Heidenstam, att han nästan ångrade
att ha närmat sig honom med så
pinsamma bref som de föregående, ehuru
han var honom djupt tacksam, då han
vid genomläsningen af svarsbrefven fann,
med hvilken finkänslighet Heidenstam
behandlat honom och hans sjuka
fantasier och »gifvit till spillo af Edert eget
själslifs inre för att trösta mig». Han
ville börja pä nytt under lyckligare
omständigheter, så att tanke- och
förtroendeutbytet blefve rikare och
väsentligare: »När jag är någorlunda frisk, är
jag icke alldeles omöjlig.»
Efter Heidenstams svar, där han bl.
a. föreslog det förtroliga duskapet,
skickade Fröding den 8 april ett kort bref,
som berör deras gemensamhet i
sträfvan :
»Mitt hufvud är ännu litet
besynnerligt, så att jag tror det är bäst att jag
icke ger mig in på några djupare
diskussioner. Jag vill se hur din nya
diktsamling ser ut, innan jag tar mig för
att filosofera om konst och sådant. Det
blir en god utgångspunkt. Bland det
vackraste du skrifvit tycker jag är
»Jairi dotter» med dess musik och
drömmande skönhet.
Jag vet icke om något af mitt
kommer ut i vår äller sommar. Ibland är
jag rädd att vi varit på samma ämne
och att det blir kollision — det sker
ofta så, när samtida besläktade
intelligenser arbeta. Jag tror nästan på en
gemensam andlig reservoir, där allt hvad
som tänkes är samladt och tillgängligt
för hvar och en. Hvar och en gör sin
insats och tar sina impulser. Allt detta
omedvetet i de flästa fall — jag menar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
