- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
181

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fröding och Heidenstam. Ur en brefsamling i Sveriges författarförenings arkiv, meddeladt af Ruben G:son Berg. Med 2 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fröding och heidenstam

229

diktare, ty hans estetiska uppsatser och
böcker har jag alltid ansett vara af aldra
bästa slag. Hvad som isynnerhet stötte
mig bort var dels det alltför forcerade i
sorgstämningens uttryck, dels det alltför
effektfulla i själfva färgläggningen. Jag
tyckte bäst om de stycken, där han är
enklast och minst målande — och gör
det väl ännu, men jag har icke på
länge läst något af honom. Dessutom
var det något för mig främmande och
aflägset i det konstförståndiga samlandet
af romantiska föremål från forna dagar
i eljest ofta djupt lidelsefulla och
personligt kända stycken. Den där dagern
från färgade slotts- och kyrkfönster var
mig först alldeles ny, men jag tror nog
att jag nu skulle förstå den bättre. I
alla händelser var jag orättvis mot
honom i min litet spefulla recension, som
väl missförstod honom här och hvar,
ehuru jag värkligen också ville säga och
äfven tyckte mig säga uppskattande
omdömen. Egäntligen har jag själf
gjort mig skyldig till nästan samma slags
missriktningar, som dem jag anmärkt
hos honom, fastän åt en annan sida —
forcerat det burleska och haft sökta
effekter åt det komiska hållet. Levertin
och jag ha förmodligen många gånger
mött hvarandra i Upsala, men jag
råkade honom aldrig och sedan har jag
icke haft någon annan förbindelse med
honom än en kort brefvexling angående
det där missförståndet, hvilket väl nu
kan betraktas som häfdt.

Äfven du själf förhäpnade mig först

— det var ändå längre sedan och i den
aldra värsta realistiska moralistperioden

— det var sådana förbluffande nya
lärosatser om att mannen är skönare och
ädlare än kvinnan, att det är rättare att
njuta än arbeta, att det nakna icke bara
är värkligt, men äfven vackert m. m.
sådant. Allt detta roade mig och
tilltalade mig starkt, men jag trodde icke

riktigt på det — nu har jag blifvit så
godt som öfvertygad att den åskådning
som ligger bakom de muntra och djärfva
paradoxerna i Vallfarts- och Vandringsår
är den riktiga. Snoilsky han lät aldrig
»sitt unga lejon ta ut språnget» till den
absoluta friheten, utan det är Strindberg
och du som låtit det springa —
Strindberg ungefär genom följande påstående:
»jag har rätt att vara hur ful jag vill
och kan». Du med följande: »jag har
rätt att vara så vacker jag vill och kan».
Och för er bägge har det icke stannat
vid ett blott påstående, utan ni ha bägge
vägat och lyckats vara fria och jagiska
väsen midt i den myckna skoldisciplinen.
Strindberg är visst numera ute i de
allra yttersta konsekvenserna af sin sats
— det är det stora att våga dyka ned
till det understa helvetet för att se hur
det är och visa att det icke är värre
än att det kan pejlas. Din redaktion
af satsen att vara sig själf -— låta sitt
väsens skönhet utveckla sig i absolut
frihet och nakenhet tilltalar mig mera
och jag har egäntligen aldrig
sympatiserat med Strindberg, fastän jag alltid
känner och erkänner hans konstnärliga
styrka och hans stort tilltagna
personlighet, som »löper linan ut» mer
beslutsamt än någon annan jag vet.

Hvad som utom åskådningens
absoluta frihet tog mig i Vallfarts- och
Vandringsår var väl också dels den
öfvergifna allt omvältande humorn och
dels den ofta uttalade sympatien för
den oändliga lätjan — tvenne element
som träffade besläktade element hos mig
själf. Jag fick den där stöten: »anch io
sono un pittore» — Gud gifve att det
måtte vara riktig italienska — hvilken
väl betyder detsamma som när en ung
krigare, som ännu är ovan vid
handgemänget och äfven litet feg, får se en
modigare kamrat störta sig före de
andra midt i kamptumlet och slå sig en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1911/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free