Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några ord till Frödings bild. Af Richard Bergh. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i88
richard bergh
boxa sig fram i första planet.
Uppmärksamheten skulle nu ostördt kunna
fästas på det rent mänskliga motivet,
sådant detta fanns uttryckt i taflans
formgestaltning, framför allt i dess
linje-föring. såväl i de stora ytterlinjerna,
hvilka omslöto det hela, figur och
föremål, med sin oafbrutet löpande, rytmiska
rörelse, som i det finare, ömtåligare
linjespelet i själfva ansiktet, där uttrycket
nödvändigtvis måste liksom kulminerna,
och dit därför allt i bilden skulle vara
inriktadt. Äfven färgen, hur diskret den
var, måste ställas i detta uttrycks tjänst.
»Ackompanjemanget» måste göras
möjligast suggestivt. Jag valde därför en
mild, gråblek tonart, med idel
närliggande färgvärden. Grått, hvittgrått,
gulgrått, gröngrått och svartgrått. Intet
fick framträda på det andras bekostnad.
Färgskalan skulle ge åskådaren intryck
af det evigt gråa enahanda, i hvilket
grubblaren Fröding lefde. Yttervärlden
gaf honom inte mera några starkare
sensationer. Hela hans lif var klädt i
säck och aska, var riktadt inåt på
grubblet öfver det stora, olösliga
harmoniproblemet, hvilket dock till hvarje pris
måste lösas, för att mänskligheten åter
en gång skulle nå fram till ett sundt
naturlif — på ett högre plan. Natur
och kultur, natur och moral voro
motsatser, som måste öfvervinnas.
För att belysa hur oemottaglig
Fröding slutligen blifvit för yttervärldens
påverkan, vill jag i förbigående omtala
en episod, när Fröding och jag en
strålande vårvinterdag färdades med
klingande bjällror genom skogarna vid
Tullinge, som just klädt sig i sin vackraste
skrud, med nyfallen snö på alla grenar.
Allt omkring oss tindrade och gnistrade
i vårsolen. Och öfver oss hvälfde sig
himmelen ren och djupblå. Det jublade
inom mig. Jag tyckte blodet i ådrorna
sjöng som tusen lössläppta vårbäckar.
Då kom jag plötsligt att vända
hufvudet mot Fröding. Han satt orörlig med
dödt uttryck, inåtvänd, frånvarande. Jag
grep honom i armen och utbröt nästan
med häftighet: Nog tycker du väl ändå
detta är vackert. Fröding! Han ryckte
till, såg på mig med en frågande min.
Sedan vände han långsamt hufvudet,
först mot skogen, sedan upp mot
himmelen och satt därefter en stund och
reflekterade. Och då han gärna ville
säga mig en vänlighet, men framför allt
ville vara sann, sade han långsamt och
med en oändligt mild stämma, som jag
aldrig glömmer: »Jag minns att jag en
gång tyckt det vara vackert.» Det låg
ingen saknad i rösten, bara en allmän
sorgbundenhet. Han längtade icke mera
tillbaka till sin ungdoms värld. Han
var längesedan öfver i en annan, som
helt och odeladt hade tagit honom
fången.
Fröding visade aldrig något intresse
för mitt arbete. Tittade vanligen icke
däråt. Han brydde sig inte det ringaste
om att bli förevigad. All hans håg
stod ju till förintelsen. Men han ville
visa mig en väntjänst genom att försöka
sitta modell på sitt vis. — Han trodde
nog för resten att han var en alldeles
utmärkt modell, och jag gjorde allt för
att han skulle tro det. — Dessutom tyckte
han om att ha vänner hos sig. Ty
han förblef trots sjukdomen en mycket
vänsäll människa och hade ett ömmande
hjärta för alla han höll af. Att kunna
göra en tjänst och bereda en glädje
var det bästa han hade kvar; det var
solen i hans trista tillvaro. — Af en
händelse fick Fröding en gång på
Sveno-nii sjukhem se den studie af hans
hufvud, jag där påbörjat. Han mulnade
märkbart. »Den ser så patologisk ut»
sa han efter en stund med ett missnöjdt
tonfall och tassade åter till sängen på
sina bara fötter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
