Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Prosa-dikter. Af Vilhelm Ekelund - 2. Våren - 3. Ödet - 4. Paria och Psyke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
vilhelm ekelund
2. VÅREN.
Bistra vårvinterstjärnor gnistra. —
Förbi med lugn och trygghet! Förbi den
döda tomma skogens sköna ro! Nu
lefver kvällningen; mörkret andas. Du
vackra skog, du var död likt mig själf,
i ditt dunkel var det stelt och stillt,
fattigt, grått, hemtrefligt. Du var mig kär.
Nu sviker du! En morgon står du där
brokig och pyntad, full af fågelskrik
och fågellarm. I det tunna dunklet, som
vimlar kring kärret, möter mig en afton
— det tunna hvita spöket Våren. —
Tindrande stjärna, kommen ur
himlens rand! Stjärna bebådande att
himlens älskling är nära–, i mitt hjärta
susar en öken. Sår blöda fram på mitt
hjärta; hett, stickande onda ärr brinna —
likt fula ormar ringlande bland klara
sommargräsen.
3. ÖDET.
Mörkt var det af de höga trädens
skuggor kring ditt barndomshem. Deras
kalla skuggor slogo svart om din gestalt,
sögo sig in i dina ögons mörker,
hviskade till ditt hjärtas mörker.
Stundom satt du vid stranden där
nere, blickande ut öfver hafvet. Och i
ditt hjärtas mörker sjöng det stormande,
snyftade det ångestfullt. Hörde jag ej
i fjärran dina rop?
Genom nätter och år förnam jag din
röst. Vid hafvet i grå stormande
kvällar, i ensamheten bland många
människor. Och mången natt var min ande
manad från min kropp af dig och led
alla helvetets kval.
Och år gingo. Och du kom öfver
hafvet — ändtligen.
— Hvarför har du pinat mig så?
— Jag har väntat på dig i långa år.
4. PARIA OCH PSYKE.
Åh hvilken skuld är väl detta som
jag är dömd att sona med så oerhörd
kimmerisk svart, ängslig tystnad? Hvad
syndade jag mot dig, lif, att du hatfullt,
obarmhärtigt nekar mig hvarje droppe
af dig till lindring! Så att min sång,
som skulle le som vårens mildhet — som
guldblå skyn på himlen —, nu ligger
släpande vid jorden, bruten, knappt
lyftande sin vinge!
O Psyke, Psyke, dö från mig! Hur
kan du ännu så mycken himmelsskärhet
ha kvar att såra mig med, mig som blott
trifs i råa kölden —, jag som gör allt
att stöta bort det vackra och varma, jag
som pinas af ärlig blick. Åh Psyke —
hvilket brott, hvilket brott begick en
gång väl du i det fjärran fjärran
skumma —: att du dömdes till sådan
förvisning, sådant hemvist — —?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
