Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hvem var hon? Af Ludv. Looström. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 IO
herresäten vid 1900-talets början».
Alltså m:lle Eckerman eller m:me Elisabet!
Kan man tänka sig några större
motsatser? Hvem var då mamsell
Eckerman? En hvar som litet närmare
studerat den gustavianska tidens
memoarlitteratur — dä händer det ofta att man
kommer i dåligt sällskap — erinrar sig
denna illa kända kvinnsperson. Hon
var hertig Carls älskarinna, och många,
många andras. Hon var också, som
många sådana pä den tiden, anställd
vid Kgl. operan i Stockholm såsom
aktris och sångerska under åren 1776—1781
enligt Dahlgrens Stockholms teatrar,
där hon uppgifves ha varit en mycket
god skådespelerska, ehuru man ej får
veta i hvilka roller hon uppträdt.
Tidens memoarförfattare, som mycket
sysselsätta sig med hennes person, ha dock
endast klander att uttala; särskildt skarp
är Axel von Fersen, som kallar henne
»en liderlig person tillhörande operans
körpersonal, som hvarken var vacker
eller behaglig, som saknade talang och
som Gustaf III hotat att sätta in på
spinnhuset». För att undandraga sig
konungens förföljelser måste hon fly
till utlandet, där hon dref ett af sina
yrken under namn af madame Ahlgren.
Ar 1784 var hon verkligen i Paris,
Armfelt åt till och med en gång
middag hos henne, och det är kanske den
omständigheten som medverkat till
uppgiften att Wertmüllers porträtt skulle
föreställa henne, af hvilken man endast
äger ett säkert porträtt, nämligen den
af Elias Martin graverade bröstbilden,
där hon har en slöja om hufvudet.
Under bilden har konstnären, betecknande
nog, ritat en liten Venus som sitter
naken, omgifven af vinrankor bland en
samling blomster, och plaskar sina fötter
i det från en fontän rinnande vattnet.
Nämnda bröstbild har dock ingen likhet
med Wertmüllers bild.
Det är en egen ödets skickelse att
äfven den olyckliga och själfuppoffrande
m:me Elisabet af Frankrike måst låna
sitt namn åt detta porträtt, hon som,
då alla andra lämnade det olyckliga
konungaparet, på Marié-Antoinettes
fråga: Öfverger Ni oss också, bestämde
sig för att stanna kvar och därmed blef,
äfven hon, guillotinens offer. Men den
benämningen är helt och hållet gripen
ur luften. M:me Elisabets utseende är
för väl bekant genom Adelaide Guyards
m. fl:s porträtt för att kunna förväxlas
med Wertmüllers.
Hvem var hon då, denna skönhet som
vi här af bildat?
För att få klart besked i den saken
måste vi först fara till Paris i sällskap
med den unge Gustaf Mauritz Armfelt
och så göra étt besök på de Armfeltska
godsen i Finland och sedan, för att få
riktigt klara papper, resa ner till
Rosenlund i Skåne.
Tidigt på våren 1780 kom Armfelt
till Paris. »Där glömmer man alla
sorger, när man är tjugutre år och
kommer dit för första gången», skref han
hem. Genom svenska ambassadören
grefve Creutz öppnades salongerna för
honom i världsstaden, han roade sig
tappert, lefnadsglad och rijutningslysten
som han var. Så började han tröttna,
säger han. Stunder af tomhet och
melankoli inställde sig helt naturligt
såsom en följd af detta lefnadssätt,
hvartill bristen på mynt också bidrog. Utan
sådana kunde han ej skapa sig någon
framtid. Ett rikt gifte var enda
möjligheten. Och så skref han hem till
sin far i Finland d. 21 juni 1780: »Min
tillkommande får gärna vara enögd,
puckelryggig och ful, endast hon är rik,
mycket rik». —Akta man blef han dock
först fem år senare. Han var då 27 år.
Nästa gång han kom till Paris var
på sommaren 1784, såsom konunga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
