Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den svarta trappan. Af August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVARTA TRAPPAN
Af AUGUST BRUNIUS
ANS DOTTER stod i den
öppna dörren och såg på
honom med den hemkomnas
förväntansfulla leende. Det
var bara några ögonblick, innan han
märkte det; men under denna korta stund
kunde hon se på honom så skarpt och
främmande, som man aldrig ser på sina
närmaste. Hvad han var gammal,
hopsjunken, vissnad! Hans händer vredo
sig knakande om hvarandra, medan han
satt och funderade vid brasan med ett
styfnadt, förgrämdt grin i mungiporna.
Ofrivilligt rätade hon otåligt på sin egen
unga fasta gestalt och steg resolut in i
rummet.
Han for upp ur stolen med nästan
ungdomlig fart, klappade henne vänligt
men förströdt på armen, tog henne om
hakan med sitt vanda grepp; men hans
blickar gingo lika frånvarande som nyss
förbi henne ut i rymden. De talade om
hennes resa. Han frågade, hon svarade,
men han hörde icke på hennes svar.
Det förväntansfulla leendet dog
småningom bort på hennes läppar, och hon
undrade. Till slut, när han alldeles sjunkit
tillbaka i sina funderingar, frågade hon
i omärkligt skärpt ton, »om det händt
något».
— Händt — ne — Han drog på
svaret, men såg upplifvad ut. — Jag
kan inte säga att det händt mig något,
men ändå är det rätt besynnerligt. —
Han tvärstannade, sväljde generadt
och mötte hennes frågande blick med en
lika frågande. De tego en stund. Så
fortsatte han, dröjande, allvarligt,
öfver-vägdt.
— Ja, snart är du gift. Våra vägar
skiljas. Jag kan lika så gärna tala med
dig nu om en sak som jag aldrig berört
förr.
Hon rodnade ända ner på den runda
halsen. Det måtte väl aldrig vara —
Han kunde väl inte — Så otrefligt om
— Men hans nästa ord lugnade henne
fullkomligt. Det var inte alls fråga om
det.
— Jag har aldrig talat med dig om
min barndom. Jag vet inte i fall du märkt
det eller tänkt på det, men nu, när du
får vara beredd på att själf få barn, är
det kanske någon idé att tala om det.
— Ah, pappa! Hon svängde
öfver-kroppen fram och tillbaka på slynmanér
och lade hufvudet på sned med en
humoristiskt öfverdrifven min af sjåpighet.
(Det här började bli roligt!)
— Min barndom? Jag har aldrig
talat om den, därför att jag skämts för
den, rent ut sagdt. Fattigdom är ingen
H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
