- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
230

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den svarta trappan. Af August Brunius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

230

august brunius

skam, säger man. Nej visst — känn
pä! Försök att vara fattig och fri och
belåten och stolt! Men nog om det.
Faktum är att min barndom plågat mig i
hela mitt lif som en oerhörd
förödmjukelse. Jag talar inte om någon annans.

För tio år sedan kom jag af en
händelse till en stadsdel på norr, där jag
inte satt min fot sedan min barndom. Jag
stod och tvekade, om jag skulle slå in
på en känd väg, som ledde till —
ja hvarför inte! Där var nog
grundligt förändradt. Det kunde vara roligt
att se hur det nu såg ut.

Men det var inte förändradt. Jag
började bli kuslig till mods, när den långa
raden ruckliga svarta hus dök fram ur
den grå vinterskymningen. En
åkarekärra körde genom smutsen förbi mig.
Ett barn skrek någonstans i närheten.
Allt var som förr. Allt var som förr.
Huset där jag bott reste sig framför mig,
kolsvart med smutsiga rutor, och
portgången gapade lika glupskt som då emot
mig. Jag gick fram till den öfver gatan,
men mina steg trädde som i bomull,
och det rann en rysning som isvatten
öfver ryggen. I porten framför mig,
där det hängde sotiga stegar på ömse
sidor, såg jag skuggfigurerna af mig själf
och min bror—tvågråkindade pojkarmed
händerna nedkörda i fickorna, stirrande
ut i gatans sörja. Det var jag själf som
stod där, intet var förändradt, allt annat
och senare föll bort, lifvet var åter lifvet
på stengatan, i portgången och på
bakgården.

Jag måste skaka af mig detta spökeri!
Det var kanske förändradt uppe i huset?
Jag steg upp för trappan — samma,
samma svarta trappa med rundnötta steg!
I den första våningen var det fortfarande
pantbank, och jag såg åter för mig alla
människor som sprungit ut och in
genom den dörren, medan jag suttit tyst
som en råtta på första trappsteget till

andra våningen, seende och osedd. De
sprungo alltid uppför trappan, som om
deras små knyten och paket bränt dem
i fingrarna! Men när de kommo ut igen,
gingo de långsamt ned och petade
försiktigt och nervöst i portmonnän, som om
de misstänkt att slantarna redan börjat
rinna bort.

Jag hade hunnit upp i tredje våningens
trappa och stannade vid gårdsfönstret.
Utan att tänka på det, vek jag mig
vårdslöst öfver ledstången och såg ner på
gården — så som jag gjort oändligt
många gånger förr. Och gården, där
låg den med sina kullerstenar, sin rad
af afträden, sin plåtslagareverkstad, där
det ännu hamrades och bultades. Det
var en smutsig och ledsam gård, men
ändå hägrade den i en mystiskt hemsk
halfdager för mig. Hur många stilla
höstkvällar hade jag inte stått här och
med spänning väntat på en procession af
svarta makliga råttor, som sökte något
njutbarare i gårdens vrår än soptunnans
klena h vardagsmål. Eller de ljumma
sommarkvällarna, då vi sutto i denna
fönsternisch och berättade spökhistorier,
medan ett kopparrödt sken darrade
öfver taken midtemot.

Jag kom att se ned på denna
fönsternisch, och några dunkla föreställningar
började röra sig hos mig. Var det
inte här -— jo, nu såg jag det. Här stod
en gång en liten gulmålad kista med det
vaxbleka liket af ett barn, så litet som
en docka. Rundt om hängde intresserade
småttingar, och en flicka, den dödes
syster, talade och talade, jag minns
inte hvad hon sade, men jag minns den
viktiga tonen. Och när hon slutat
berätta, stack hon sitt finger, ett darrigt
hvasst pekfinger, in i den lillas gula
kind. Jag ser det, när jag vill, det djupa
märket i kinden som långsamt åter
rundade ut sig, liksom tryckningen i en
mjuk gummiboll. Intet i lifvet har gifvit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1911/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free