Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gustaf Frödings diktning. En öfverblick. Af Martin Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gustaf frödings diktning
233
från flera sidor. Så måste man bland
annat tyda följande rimbref från 1884:
Nu hafver jag läst romaner
och sett på skådespel,
nu hafver jag rifvit sönder
min själ, som förut var hel.
Med Ibsen hafver jag undrat
hvad fanden som är rätt,
med Strindberg hafver jag dundrat
och skällt på schåaresätt.
Nu hafver jag druckit moderna
idéer, nu är jag full.
Nu hör jag till framtidsflocken,
nu är jag af samma ull.
Men när han sedan skall välja, så vet
han, hvart han hör:
Långt bättre med Ibsen undra
än tro på en ljugen rätt,
långt bättre med Strindberg dundra
än tiga helt rätt och slätt.
Frödings genombrott skedde efter långa
och svåra strider, och dess resultat blir den
fullt medvetna lifsåskådning han lyckas
tillkämpa sig. Det är humorn.
Från Görlitz skrifver han i nov. 1889:
»Vår herre måtte ibland ha sina glada
stunder, när han från sina fönster på andra sidan
Vintergatan ser ner på oss arma tennsoldater och
skalbaggar med våra storartade åtbörder och vår
löjliga litenhet.»
Och ännu så sent som i juni 1890
skrifver han:
»Hvad båtar det mig alt Rosenthal är ett
jordiskt paradis, och att lifvet här i världen kunde
vara skönt och poetiskt, när jag vet, att millioner
människor plågas och lida, tvingas att hata och
blifva dåliga och förkrympta? Har den gamle
människovänlige hånaren och bestraffaren Tolstoy
rätt, då han säger, att mänskligheten gjorde bäst
att med första lägga sig på dödsbädden, hvilket
han funnit vara kristendomens egentliga kärna,
eller skall man ännu våga vara optimist?»
Detta är ännu ingen humor, men det
är en ljusning. Han har formulerat
frågan, och det dröjer icke länge, förrän han
afger svaret. Detta sker i den uppsats
»Om humor», som han publicerar i »Ur
dagens krönika» 1890. Denna uppsats
gör intryck af att vara en programskrift,
ett sorts förord till den kommande
diktsamlingen Guitarr och dragharmonika. Ty
i denna diktsamling är humorn det
centrala, allt det öfriga träder i bakgrunden.
I humorn finner han den enhet han alltid
och öfverallt söker i lifvet. Den är ett
utslag af samma sträfvan efter enhet, som
senare kommer honom att drömma »Sagan
om Gral».
I den nyss nämnda programskriften
betonar han människans rätt att vara
humorist för humorns egen skull utan
moraliskt eller tendensiöst syfte, och hennes
rätt att upplösa allt disharmoniskt vrångt
och eländigt — tillvarelsestriden,
skröpligheterna, synder och alltsammans — i ett
stort, alltomfattande, alltförlåtande, halft
svårmodigt men medkänsligt löje. Detta
är ett af hufvudgrunddragen, som följer
honom genom hela hans diktning. Ännu
i hans sista diktsamling »Gralstänk» märker
man samma sträfvan.
I den första diktsamlingen når Fröding
högst som humorist i inledningsdikten »En
hög visa». Här finnas inga onödiga
komiska element, inga godtköpsroligheter.
Hela dikten är ett högt och ljust leende
af en som genomlidit mycket, men som
gått segrande ur striden och som
öfver-vunnit världen.
Och hon tog fram af fataburen
saft och hallon från örtagården
och kosteligt bakverk och många kakor,
och vi åto och glammades allt intill solnedgången.
Men si många dagar äro farna
sedan jag såg min käras ögon,
och mina tankar gä vill på gamla vilistigar,
ty min kära är framför alla andra
i detta landet.
Man anar hvilka strider som utkämpats,,
innan detta ljusa och fria leende slutligen
segrade, men striden har icke lämnat
annat spår än ett ljust vemod.
Äfven i den andra diktsamlingen, Nya
dikter, intar humorn ett framstående rum,
och tillsammans med »Guitarr och
drag-harmonika» har den att uppvisa en samling
humoristiska gestalter, hvartill intet verk
sedan Bellmans dagar kan lämna
motstycke. Aldrig ställer skalden humorn i
beroende af sedliga tendenser, intet dömande,
intet förmyndarskap och ingen
öfverlägsenhet. Alltid känner han sig som bror och
och like med dessa sina hjältar, vare sig
de heta skalden Wennerbom eller
Rot-Johan. En alltid förlåtande medkänsla
med allt skapadt är ett af hufvuddragen i
hans humor. Det heter om Rot-Johan, att
»ja ha tänkt dä, att når en alt ifra
början ä snevren å teknocklat bå te kropp å
själ, så ä dä näggu int så godt å var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
