Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gustaf Frödings diktning. En öfverblick. Af Martin Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gustaf frödings diktning
235
art af människosläktet eller något som
hvilken som helst individ af släktet kunde
utveckla sig till. Men långvariga studier
och många erfarenheter hafva ledt mig till
den öfvertygelsen, att förmyndaremänniskan
är en särskild art.»
Det som han i yttre afseende finner
vara särskildt karaktäristiskt för
förmyndaremänniskan är den långsamma värdiga
gången, de dryga afgörande tonfallen i
rösten, förmågan att betrakta
medmänniskor ofvanifrån o. s. v.
Förmyndaremänniskans hjärna består af få men stadiga
vindlar, och det som där blifvit intryckt
förändras eller utplånas aldrig utan
»förblifver sig likt till evig tid liksom
kilskriften på de assyriska lertaflorna». Homo
Dominans är ingen vän af förändringar. De
öfriga två arterna af släktet äro Homo
filisteus och Homo demisapiens antifilisticus
obstinatus. Det är icke svårt att förstå,
till hvilken skalden räknar sig.
»Obstinatus» är en sannskyldig plågoande såväl för
Dominans som för Filisteus. För
Dominans är allting absolut gifvet och fastställdt,
därför att han själf så vill, för Filisteus,
därför att Dominans vill så — för
Obstinatus däremot är ingenting i universum
gifvet eller fastställdt, allra minst Dominans
rätt att leda och bestämma. Som synes
är författarens form kåseriet, men det
saknar intet vare sig i tydlighet eller skärpa.
I flera dikter betonar han likaledes
kraftigt sitt begär att vara fullt sig själf. Som
exempel kan anföras den stolta dikten
»Vinghästen» i »Nytt och gammalt» samt
»Mä sjöl», den senare en af Frödings allra
märkligaste dikter, som underligt nog är
skrifven på landsmål. I den dikten heter det:
A fäll kan dä händ, att ja dör,
ä fäll kan dä händ, att för vinn ja far,
ä fäll kan dä händ att e våg mä för,
å torken den siste krafta tar.
Men torken må bränn mä å blås på sjön
hantér mä värr än ja tol,
når lifve mä släpper te sist ve dön,
så vell ja holl fast i mä sjol.
De, som i det häfdvunna och fastställda
se det enda rätta och sanna, ha i Fröding
en svuren motståndare. Han står alltid
tviflande inför det som kallas godt och
sant. Hos det däremot, som af andra
räknas för dåligt eller ondt, söker han alltid
finna något drag af godt. Redan i den
första diktsamlingen träder oss denna
uppfattning till mötes. I dikten »En
fattig munk ifrån Skara», som går tillbaka
ända till 1891, heter det att
den gode han är väl ej så god,
som själf han tror i sitt öfvermod.
Den onde han är ej så ond ändå
som själf han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.
Och de eviga straffen äro en saga.
»Låtom oss själfva förlåta oss», säger han,
så blifva vi marterna kvitt. Den straffande
Herren straffar med orätt, om det är så,
att vi hvarken äro onda eller goda.
Därför bör den straffande Herren afsättas. Ett
försök i den vägen är »Herren steg öfver
Korasan», den mest sönderrifna dikt
Fröding har skrifvit.
Du själf mig gjorde till Belial,
du själf har skapat världen all
och ondt och godt i mig och allt,
och har du eld för ondt befallt
så vräk dig själf i Hinnom,
att vi tillsammans brinnom.
Ett annat afsättningsförsök är »Gudarna
dansa». Äfven denna dikt är en
framtidsdröm om syndens försvinnande. Denna
dikt jämte »En morgondröm» kallar han
»glädjedikter», härmed kanske antydande
den befrielse de skänkt honom.
Det sista skedet af skaldens diktning
representeras af diktsamlingen Gralstänk.
Ju längre hans diktning skrider, dess
skarpare och bestämdare blir hans
sannings-sträfvan markerad, och dess mera
subjektiv blir den. Förr ändrade han formen
för att nå den största ljudverkan, nu är
det ur sanningssynpunkt han ändrar. Han
förändrar i rädsla för att icke ge ett sant
uttryck för hvad han tänker och känner.
Det är den gamla frågan om godt och
ondt som åter är den ledande. Gral, den
heliga klenoden, betecknar här »själfva den
ljus- och lifingjutande urkällan, den lysande
lifssaft, hvars minsta utstrålande gnista
anträffas mer eller mindre dold och
försvagad hos alla ting och väsen». I allt
finnes en gnista af Gral och alltså
åtminstone en gnista af godt och skönt. Gral
finnes i don Juan och i Mefisto lika väl
som i Cæsar och Cato. »Och Gral bor
i sömnpsalmsången, i enstaka tonstänk af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
