Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - De nyaste konstpraktverken. Af John Kruse. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2/0 john kruse
detta den moderna konstens heliga
begynnelseverk. I Thiis’ analys saknar jag blott
detta enda, ett omnämnande af den färg,
som i alla fall finns i denna »färglösa»
bild. Men om dess ljusverkan fäller han
ett uttalande, som jag icke kan neka mig
nöjet att citera, eftersom det både ger en
utmärkt föreställning om författarens stil
och hela detta verkligen glänsande
hufvud-parti af boken just här finner en af sina
topp-punkter:
»Og som linjekompositionen er dramatisk
indfiltret, sammensat, nuanceret, rik — med stigning
og fald, med knuter og losninger, — saa er
lys-virkningen det ogsaa. Lyset falder ikke
simpelthen ned fra oven eller ind fra siden og belyser
figurene jevnt og likelig. Det risler ind over
kompositionen som sollyset i en skog, falder i flækker
og streif, brutt eller stanset av masser, som raker
op eller frem og kaster pludselige dype skygger.
Der er personer som har lyset i synet og personer
som har lyset i nakken; der er skikkelser som
silhuetterer sig kulisseagtig sorte og andre som er
helt badet i lys. Her glimter det i en blank skalle,
derborte lyser en haand, her glitrer det i en
rustning, der tindrer et blik. I al denne
mangfoldighed er dog moderens skjönne ubevisste
skikkelse det brændpunkt som samler straalerne.
Lysende sitter hun i billedets midte.
Hvem kan vel la være at tenke paa Rembrandt
i forbindelse med dette belysnings-drama?
»Natte-vakten» er den eneste frugtbare kunsthistoriske
parallel ufuldendt og farvelöst som billedet hænger
der. er Helligtrekongerbilledet dog det eneste
værdige italienske sidestykke til den nordiske
malerkunsts störste mesterværk.» *
Liksom undersökningen af
Konungarnas tillbedjan beledsagas af intressanta
konsthistoriska paralleller och förråder en
grundlig bekantskap med tidigare italienska
fattningar af ämnet, så möta i bokens förra
hälft ständiga bevis på författarens
grundliga förtrogenhet med i synnerhet italiensk
konst. Särskildt vill jag här fästa
uppmärksamheten på afsnittet om
landskapsmåleriet i Italien före Leonardo, där den
i hög grad märklige och själfständige Piero
della Francescas insats bl. a. beröres.
Författaren kommer inför verk af denne
geniale ljusmålare att tänka på Leonardo,
Giorgio ne, Correggio, t. o. m. Manet,
ja en at" Piero della Francescas fresker,
Konstantins dröm, i Arezzo (omkring 1455),
* Hur mycket anmälaren beundrar »Nattvakten»
skulle han dock hellre vilja kalla den för den
nordiska målarkonstens största trolleri, ty det
finns andra verk af Rembrandt hvilka äro större
måleriska mästerverk, exempelvis Judebruden och
Familjebilden i Braunschweig.
leder, liksom fallet är med Leonardos
Konungarnas tillbedjan, tanken ovillkorligt till
Rembrandt, som författaren påpekar.
Bland det öfriga har anmälaren
särskildt lagt märke till den utmärkta
karaktäristiken af Verrochio och hans konst,
hvilken gör full rättvisa åt Leonardos store,
så utomordentligt begåfvade och solide
lärare, som så ofta ställts i skuggan för
det jättesnille han råkade få till elev,
vidare framställningen af Leonardos smidiga
och djupa uppskattning af alla slag af
mänsklig skönhet, icke minst den ännu
veka som utmärker ynglingen, hvilken
liksom står på gränsen mellan manlighet
och kvinnlighet, den egendomliga, halft
tve-könade skönhet, som Taine i ett
psykologiskt mycket fint yttrande (citeradt
bland anmärkningarna i bokens slut) så
briljant karaktäriserat.
Angående författarens uppkonstruerande
af en okänd Verrochiolärjunge »Alunno di
Andrea», som bl. a. skulle ha utfört den
redan af Vasari Leonardo tillskrifna ängeln
å Verrochios Kristi dop, måste anmälaren
i brist på specialstudier afhålla sig från
ett bestämdt yttrande. Jag kan blott säga,
att författarens argumentering här icke
förefaller mig verka fullt öfvertygande, och
antar man med författaren och andra
konsthistoriker att Bebådelsen i Louvre är ett
verk af Leonardo, synes det mig kanske
smaka af konstruktion att frånkänna
Leonardo de båda vackra draperistudierna,
som afbildas sid. 56 och 87, ty äfven
i Bebådelsens draperier finnas de något
skarpt brutna, spetsiga och tvära veck, som
förekomma i de båda draperistudierna, och
skilja sig från den mera smältande flytande
veckbehandlingen i andra sådana af
Leonardos hand, hvilka vittna om det fullt
utbildade mästerskapet.
Hvad som förtjänar en särskild eloge
är det synnerligen rikhaltiga, väl utförda
och — icke minst viktigt — väl placerade
illustrationsmaterial, som hela vägen
åtföljer texten och bekvämt kontrollerar
densamma. Särskildt upplysande ur
konsthistorisk synpunkt äro de sammanställningar
af hela typserier, som författaren på ett
så fyndigt vis utfört (ibland med
ömvändning af en och annan figur) och hvilka
ge en så tydlig föreställning om de olika
figurmotivens utveckling. Eftersom
författaren på detta älskvärda sätt skämmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
