Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - De nyaste konstpraktverken. Af John Kruse. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NYASTE KONSTPRAKTVERKEN
331
enkla kyrkan, där gamle prosten predikar,
klockorna ringa och orgeln ljuder till
menighetens sång, och när vi sett
ladugården med hästar, klarögda kor och ystra
kalfvar, sådden på åkern och skörden som
bärgas af flitiga händer, slutligen julbordet,
där farfar presiderar i stora stolen och alla
årets produkter äro uppdukade — ja då
kan det ej hjälpas, att vi till sist fattas af
en känsla af innerlig förnöjsamhet med vår
tillvaro och vårt land. Vi behöfva sol
häruppe i vårt ofta dystra klimat — Alf
Wallander sade mig häromdagen, att han
försöker så mycket som möjligt få in de
gula färgerna, solens färger, i våra rums
dekorering —- vi måla se’n gammalt våra
stugor djupt och kraftigt röda. Vi
behöfva just en sådan konstnär som Carl
Larsson. När vi gå och sura i det
dagliga släpet, då kommer han som en
spjuf-ver och lär oss, som Elias Sehlstedt på sin
tid i »Se glad ut», att vi i alla fall höra till
»Adams stolta släkt», att det finns fullt af
de största under rundt omkring oss och
inom oss själfva, att solen skiner och
marken är grön, och vi känna oss »genast lite
gladare». Carl Larsson blir för oss en
solens stråle och den röda färg som lyser
upp midt i allt höstens mörka gråa och
vinterns hvita.
Ja vi ha inte råd att undvara en sådan
glädjespridare som Carl Larsson, det slår
mig klarare för hvar gång han ger ut en
ny bok. De fyra stora böcker han skänkt
sitt land äro i själfva verket en verklig
skatt för detsamma. Den skatten kan ej
mätas upp i kronor och ören, men den är
mera verklig än någon penningesumma,
vore den än aldrig så stor. Ty bättre
motgift mot den »olust i landet», hvarom
Strindberg ordar, kan icke tänkas. Att
någon vågar säga ifrån, att han riktigt trifs
hemma i det gamla Sverige, det behöfs
verkligen i våra dagar, och det »kan alltid
göra godt i någon skrynka af
församlingssjälarna», som C. L. själf säger à propos
en predikan han hört af en ung präst i
Sund-borns kyrka. Men det goda med Carl
Larsson är just, att han ej blott kan med
varma och lustiga ord säga, att han trifs
men också visa oss det i bilder, och med
ett sådant ackompanjemang blifva orden
oemotståndliga.
Men det är inte alltid människor bli
glada öfver presenter de få. Det är ej så
sällan man får höra folk muttra om att
Carl Larsson »alltid målar sina egna ungar».
Det tycks som om vissa hyggliga
människor funno något opassande, något grufligt
indiskret i att en konstnär på duken till
allmänt beskådande framställer bilder at
sin egen familj. Jag vill ej bestrida, att
det i en sådan uppfattning kan finnas en
ingrediens af den verkliga skygga
finkänslighet att icke för obehöriga blotta sig och sitt
eget som ligger bakom ett ordspråk som
det engelska »my house is my castle» och
som fått ett monumentalt uttryck i
Snoilskys aristokratiska rader: »Jag torgför ej
mitt hjärtas lust och kval att skrynklas ned
af obekanta händer.»
Strängt genomförd, skulle dock
Snoilskys princip strypa en stor del af den bästa
och varmaste konst — den som »kommer
från hjärtan och går till hjärtan». Det är
emellertid en fråga som det här blefve för
vidlyftigt att gå in på, i hvad mån en
ordets eller bildens konstnär har rätt att
välja sina närmaste till modeller. Sà
my-ket kan blott här sägas, att hvad som går
an för den ene går därför ej an för den
andre. Esaisas Tegnér kunde säga mycket
vågade saker utan att såra eller stöta, där
en vanlig människa skulle ohjälpligt
»trampat i klaveret». Carl Larsson är också
frispråkig och öppenhjärtig, han har en
tydlig förkärlek för ett kraftigt, stundom
drastiskt uttrycksätt, han tycker om att
tala om »summan af kardemumman», och
när han i sin sista bok målar upp en
lustig fantasibild af sig själf som den bastante
krögaren som skulle passa att traktera hela
svenska folket med hederlig svensk mat:
skinka, korf, kroppkakor etc., så tycker han
att vi skola vara »goda stallbröder» och
»kuttrasju» allihopa. Men — märk väl!
— han förbehåller sig rätten att efter tysk
sed hålla sig med en »Hausknecht», som
kan skilja agnarna från hvetet, d. v. s. vid
behof kasta ut bråkiga och besvärliga
gäster, som ej harmoniera med det öfriga
trefliga och hyggliga sällskapet. Ty det är
det egendomliga med Carl Larsson, att man
med honom alltid befinner sig i godt och
»hyggligt sällskap». Hur öppenhjärtig och hur
frispråkig han är, blir han aldrig simpel, aldrig
taktlös. Han kan bli en smula sentimental
någon sällsynt gång, t. ex. när han i sin
senaste bok i sin målning af Badrummet
placerar en stor hvit lilja bredvid den unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
