Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Ossian-Nilsson. En öfverblick och en värdering. Af Artur Möller. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSSIAN-NILSSON 285
Tyngst vägde säkert dock pliktkänslan
mot den klass, från hvilken han utgått.
Och dock bar han klassförrädaren
redan inom sig, som hvarje individualist.
Misstag och desillusioner väntade honom,
som hvarje »idealare». — Men det är
förtidigt att ingå på Ossian-Nilssons sociala
diktning utan att först ha vidrört hans
dramatik.
*
Kärlek till handlingen och handlingens
män, ett nytert utåtvändt lynne,
virtuositet i formbehandlingen, rapphet i
replikhugget — funnos inte här de
ingredienser, som behöfdes för en så länge och
trån-fullt väntad modern svensk dramaturg?
De maningar i denna riktning, som
ställdes till Ossian-Nilsson, föllo ingalunda
på hälleberget. Han skref Jörgen Kock.
Ett renässansdrama med inhemskt motiv.
Mig veterligen blef det dock aldrig
speladt och väckte för öfrigt icke stor
uppmärksamhet.
Af Ossian-Nilssons dramatik förefaller
det mig likväl i viss mening som mest
ägnadt för. teatern. Det är visserligen på
rimmad vers. Men det är »Cyrano de
Ber-gerac» också (utan jämförelse för öfrigt).
Stycket bäres framåt af en rask handling,
af en spänning, som (i motsats till hvad
fallet var med Tigerhuden) kulminerar i
sista scenen.
Den formella virtuositet och
snarfyndighet att rimma, som från början varit
Ossian-Nilssons, har satt sin prägel på dialogen.
Den höjer sig i ett par scener till en
bister kvickhet.
Jörgen Kocks gestalt dominerar pjäsen.
Hur pass historiskt trovärdig den är, skall
jag icke tillåta mig att bedöma. Men det
förefaller mig som om denna
Malmö-borgmästare icke vore obekant med Friedrich
Nietzsche. Han tillhör en i
Ossian-Nilssons diktning omhuldad typ, hatets son,
härskarenaturen, som genom de smås
motstånd härdas till storhet.
I menen er ha i min seger del:
där hafven I rätt, I tagen ej fel.
I hafven dragit er tistel till stacken.
J delen den äran med mången ann
att ha skapat en stark och ensam man.
Ho vet, om jag burit till målet min ränsel
om intet er hätskhet slöat min känsel.
Ho vet, hvar jag hämtat mitt vissa mod
att gå fram öfver lik, genom tårar och blod. —-
Ifall redan »Jörgen Kock» här och där
hade en bra litterär smak, så var
Byzan-tiner, — som så oorganiskt sammanfördes
med amerikanovellerna i en volym, till sin
hållning absolut esoterisk. Den fordrade
noter för att kunna läsas — och hur skulle
den då kunna spelas? Här torde kanske
vara platsen att beröra en sak. På
mångfaldiga ställen i Ossian-Nilsson förråder sig
en vidsträckt beläsenhet. Det är nästan
obegripligt hur en författare med
Ossian-Nilssons våldsamma produktivitet kunnat
få tid att göra så omfattande förstudier till
flera af sina verk. I »Tigerhuden» finner
man sålunda spår af ströftåg genom icke
bara den klassiska indiska dramatiken
utan också större delen af den oerhörda
buddhistiska litteraturen. Den en gång
maliciöst framkastade beskyllningen att f.
d. privatläraren K. G. Ossian-Nilsson
hämtar stoffet till sina historiska dikter ur
någon elementarbok i ämnet hvilar helt visst
på en grundlig villfarelse. Den obändige
poetiske fribytaren är till sin smakläggning
en ifrig boksamlare och bokvurm, som
bestämdt — i hemlighet — icke skulle vara
obenägen att underskrifva en Oscar
Levertins älsklingstes, att den största lyckan
ligger i att utvidga sitt vetande.
Man måste — synnerligast i vårt
intellektuella luftstreck — skänka sin beundran
och kanske också afund åt en så
oförtröttad andlig receptivitet, parad med en
så kraftfull skaparlust. Båda ha helt visst
sin grund i en sällsynt psykisk spänstighet
och hälsa •— understödda af en sund
lifs-föring. Men man behöfver därför icke
blunda för, att Festi ord till Paulus ibland
kunde förtjäna att beaktas äfven af
litteraturens män. Med allt för mycken barlast
går skutan till botten. Och det blef fallet
med »Byzantiner». Styckets dramatiska
bärkraft räckte icke för den tunga
öfverlastade historiska apparaten. Med alla sina
stiltrogna detaljer blef pjäsen för löst
komponerad och, hvad värre är, tråkig.
Anmärkningsvärdt nog har dramatikern
Ossian-Nilsson en mindre skarpt och
själfständigt utmejslad profil än sångaren och
berättaren, och han förlorar ofta kontakten
med det verkliga lifvet. Enaktaren
Brottsling för sålunda genom hela sin byggnad
och moraliska omvärdering tanken på
Strindbergs »Paria», men utan att som den få
minsta sken af sannolikhet. Och den be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1911/0337.html
