- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
287

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ossian-Nilsson. En öfverblick och en värdering. Af Artur Möller. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

OSSIAN-NILSSON

287

lavendeldoftande empiregemaket i
zigenar-patronens slott.

Ossian-Nilsson kämpar öfverhufvud i
sina samhällsromaner på båda sidorna. Jag
har förut framhållit motsatsen mellan
läggning och program, mellan temperament
och öfvertygelse, sådan den röjde sig
redan i hans tidigaste lyrik. Det var den
som trängde till en uppgörelse. Det är
denna uppgörelse hvilkens tredje akt vi
få bevittna i Havet (ehuru jag inte kan
se, att striden blifvit afgjord).

Denna gång hade ett nytt, aktuellt
motiv fallit i författarens knä, storstrejken 1909.
Men annars var ränningen densamma.
Med dödsförakt för de slutsatser man
frestas att dra om hans fabuleringsgåfva, hans
rent romanmässiga kombinationsförmåga,
berättar Ossian-Nilsson än en gång
historien om den idealistiske och radikale
läraren-journalisten, som förälskar sig i
ka-pitalistlägrefs prinsessa. Han får därför
också del af båda partiernas synpunkter,
och hans inneboende rättskänsla drifver
honom på nytt i harnesk mot bådas
trångsynthet och egennytta.

Den unge Heidenstam har en gång
skrifvit: »Hvad är egentligen en orubblig
öfvertygelse? Är den ensidighet, envishet,
andlig tröghet eller öfvermodig tro på egen
omdömesförmåga? Hvilken stor gåfva att
hastigt kunna sätta sig in i andras
uppfattning, hvilken liflig själsverksamhet!–

Hvarför endast omsluta en enda
förhårdnad tanke, en enda kärna som det
obetydliga lilla plommonet och icke hundra
kärnor liksom den stora präktiga melonen !»

Men, om än Hall, Sjöö, Hagen kunna
tas för tre led i en själavandring, fordrar
dock sanningen det erkännandet, att Hagen
står moraliskt ett trappsteg lägre än de
båda andra. Han kastas icke bara
mellan skäl och motskäl, anfäktas icke bara
af stridiga stämningar. Han dagtingar,
eller åtminstone/?-«/«?’ med sin öfvertygelse.
Jag gissar, att författaren vill artistiskt
motivera denna elasticitet genom att peka på
bokens symbolik. Hagen skall, som det
i finalen antydes, själf vara samma element
som hafvet. Hm. Då äro vi bra långt
ute från realpsykologiens fasta mark på ett
djup, där det rufvar många af sofistikens
klibbigaste vidunder — — Att likna en
man vid ett haf hjälper oss icke stort
hvarken att förklara eller urskulda hans väsen.

Ossian-Nilsson har aldrig brytt sig om
att hushålla med sin diktning. Ordsvallet,
den brokiga, ibland öfverlastade
bildrikedomen i hans brusande prosa, som på ett
särskildt sätt ägnar sig att återge elementens
eller massornas raseri, speglar likaväl som
hans galopperande vers hans slösande
temperament.

Själfkritik och sofring har aldrig varit
denne lättuppflammande sångares sak.

»Där växer ingen härligare växt på
jorden än en rak vilja», sade Zarathustra.
»Ett helt landskap hämtar vederkvickelse
af ett sådant träd». Till den glesa men
imposanta floran har han diktat hymner,
de stoltaste vi äga efter Tegnér. Jag
nämner »S:t Helena», »Bismarck». Han har
ur sitt lyriska instrument framlockat så
suggestiva och originella rytmer länkade
med en rimflätning, för hvilken ingenting
är omöjligt, (läs exempelvis »Herr Ture
Tre Rosor»), att de måste jämställas med
Frödings virtuosaste saker. Ja, men mellan
dem har han strött kring sig mängder af rena
bravurnummer, utan någon annan
nödvändighet än till äfventyrs den ekonomiska.

När Ossian-Nilssons fjärde diktsamling
kom ut utan att beteckna några nya
poetiska eröfringar eller något förinnerligande
i uppfattning, var det nog mången som
misströstade, började tröttna. Jag hörde
smeknamnet: denna eviga trumhvirfvel.
Det hade fått en sorts attest af den
krigiske poeten själf, när han på ett torg i
Göteborg föredrog några af sina dikter
med ackompagnement af två trummor, en
på hvar sida om talarstolen.

Så öfverraskade han en dag den
litterära världen med Orkester. Det var icke
bara trumman han kunde handtera. Äfven
skogens eolsharpa, ödemarkens tuba,
vår-sprickningens pansflöjt, minnets
violoncell ––

Där var en naturdiktning, hvilkens
tonfall betecknade någonting nytt inte bara
inom Ossian-Nilssons produktion. En
naturdiktning, aldrig sentimental eller
blodlös, stor och sträng i linjerna som »Bergen»,
stundom kärf, stundom praktfull eller
grandiost passionerad:

Eldens lidelse klädt bergen nakna
som i kärlekslek,
och på lemmar, som sitt hölje
sakna

ligger klippans hud och skiner blek.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1911/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free