Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Musiklifvet i Sverige vårsäsongen 1911. Af Andreas Hallén. Med 9 bilder - Ny svensk lyrik. I. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
329
holms musiklif vid kammarmusiksoaréer
och som lärarinna vid konservatoriet. 1869
upplöstes detta äktenskap, och hon bosatte
sig i London. Här gifte hon om sig 1888
med den framstående orkesterdirigenten
Charles Halle, och efter dennes död 1895
flyttade hon till Tyskland och var de senare
åren af sitt lif verksam och bosatt i Berlin.
Wilhelmina Neruda var en af samtidens
erkändt mest ansedda violinkonstnärer,
som aldrig sökte briljera med några virtuosa
konststycken, utan alltid ställde själfva
konstverket på sin rätta plats i första
rummet. Hon förstod genom medfödd och
skärpt stilkänsla gifva allt hvad hon
föredrog ett fullt förstående och medryckande
återgifvande. Bland kvinnliga violinister var
hon det största och mest berömda namnet.
NY SVENSK LYRIK
I.
AF OLOF RABENIUS
Helena Nyblom: Nye og gamle Digte och Dikter.
Stockholm, Albert Bonnier.
Tör Hedberg: Vandraren. Stockholm, Albert
Bonnier.
Anders Österling: Blommande träd. Stockholm,
Albert Bonnier.
Karl-Erik Forsslund: Till fjälls. Stockholm,
Wahlström och Widstrand.
Hjalmar Lundgren: Bengt Lillie. Stockholm,
Albert Bonnier
Erik Brogren : Psalmernas bok. Andra
samlingen. Stockholm, Albert Bonnier.
E. N. söderberg: Lyra och psaltare. Stockholm,
Albert Bonnier.
Jacob Tegengren: Dikter i urval. Stockholm,
Björck och Börjesson.
Arvid Mörne: Döda år. Stockholm,
Aktiebolaget Ljus.
E SENASTE MÅNADERNA hafva
skänkt en rik skörd af svensk lyrik.
Vi äro ju i eminent mening en
lyrisk nation, och den än veka
och ljusa, än tunga och karga svenska
naturen klingar alltjämt genom folksjälens
strängar ut i sång. Midt i den larmande
industriens och hetsiga penningjaktens
tidehvarf lefver poesin sitt stilla lif, och om
den än understundom själf söker bullret och
kampen och däraf lånar hårda och
smärtfulla aksenter, finner den likväl en tryggad
fristad i den evigt friska och pånyttfödande
naturen, som den följer i alla
årstidsväxlingar och återspeglar i alla
landskapsskiftningar. Hvilken vandring för poesin
mellan en jorddoftande solstruken skånsk slätt
till ett blånande snöstreckadt nordanfjäll,
hvilken mångfald af förtoningar och
rikedom på öfvergångar mellan vår naturs
ytterligheter! Och nya bilder, nya toner
och tankar kunna uppstå hvarje gång ett
öga betages af ljusets strålfall genom
mörkret, ett öra tjusas af vågspel och vindbrus
och en själ väfver in sin längtan, sin glädje
eller sorg i naturen.
Vår lyrik har för ej länge sedan, som
kändt är, blifvit nystämd af stora diktare,
och om de starkaste stämmorna än för
alltid tystnat eller ock för tillfället hvila, ha
andra upptagit deras konst och äfven låtit
höra egna toner. All diktning är en
produkt af å ena sidan arf och tradition och
å den andra personlig originalitet.
Utbildning af anlagen fordrar anknytning till
gällande mönster och begåfningen slår sig först
efter skoltukt helt igenom. Om för kulturen
i dess helhet gäller, att endast barbarit var
fosterländskt, så måste, hvad språket
beträffar, sägas, att blott barnens spontant
frambragta ljud äro fullt ursprungliga. Ej
underligt således, att hvarje mästare, som
själf ej helt och hållet är hvad han är af
egen kraft, har en rad af epigoner efter
sig, och att hvarje konststil, utom af $in
skapare, uppbäres af en hel skola. Men
mästare är den, hos hvilken den
personliga insatsen är starkare än påverkningen,
epigon den, hos hvilken det omvända
förhållandet röjer sig. Inom lyriken påträffar
man måhända flere epigoner än på något
annat af diktningens områden, beroende
därpå att verstekniken på grund af sin
relativa enkelhet är lättare att lära, och
vidare därpå att rytmer och andra poetiska
uttrycksmedel på grund af sitt starka
kàns-lovärde ofrivilligt upptagas i minnet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
