Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny svensk lyrik. I. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.330
olof rabenius
därigenom få förnyad användning. Men
en visa kan vara vacker, äfven om den ej
är alltför egenartad, ja den kan t. o. m.
i vissa afseenden öfverträffa sin förebild,
t. ex. genom en jämnare form och ledigare
hållning. Man kunde likna epigonerna och
mästaren vid en ring unggranar kring ett
mäktigt fadersträd; de nå icke halfvägs dess
höjd, men de kunna ha en rakare och
smäckrare växt. Och liksom småträden
höra till skogen, så höra också de mindre
skalderna till poesin, som de låt vara på
•ett mindre själfständigt men ofta behagfullt
sätt företräda och uttrycka. De ha —
om man ser saken i stort — sin plats som
bistämmor i orkestern, och spela de solo,
lcunna de både variera en känd melodi
och därjämte gifva den en egendomlig, af
instrumentets art beroende klangfärg. Hvad
•som inom poesien verkar grammofon vilja
vi däremot helst slippa höra. Bland de
skalder, som här nedan skola omnämnas,
befinna sig inga stora, några betydande,
flere aktningsvärda. Rena dilettanter och
imitatörer, som ju icke så sällan dyka upp
i vår vitterhet, lämna vi här helt och hållet
å sido.
Helena Nyblom har i en volym Nye
og Gamle Digte och Dikter förenat
sånger på sina bägge hemspråk, till största
•delen kända från hennes äldre samlingar
men äfven åtskilliga af yngre datum.
Visserligen bör språket afgöra den litterära
nationaliteten, men här vore det pedantiskt
att af detta skäl förbigå de danska dikterna:
vi räkna med stolthet Helena Nyblom till
de våra, och tjusade förnimma vi svensk
natur tindra och sorla i hennes poesi, som
nästan alltigenom är äkta och själfull lyrik.
Daggfrisk fägring och doftande behag hålla
än i dag hennes dikter vid oförsvagadt lif
och förnya deras ungdom; själf kan hon
se dem som dessa rosor, hvilka blomma
lika rikt sommaren igenom. Då man läser
dem, känner man lust att insupa
vällukterna mellan de regnvätta buskarna i en
trädgård eller barrångorna en soldag i
skogen. Hennes dikter vädja i lika grad till
ögat och örat; om man vill mätta sin syn,
läse man t. ex. »Fackeltåg» och
»Serpentindans», den senare en enda sprudlande
färgkaskad; sångbar är all hennes vislyrik
— man öfverraskar sig med att läsa dessa
dikter halfgnolande. Med det lefvande
natursinnet förmäler sig en stark känsla för
skönheten hos människan, hvilken lyser i
dikter som »Den yngste» och »Forsvar»,
och denna förening visar sig särskildt i de
okonstladt sinnrika symboler, under hvilka
hon låter naturens lif tolka själens,
exempelvis i »Torden og Fyrværkeri», där
tanken osökt skiner igenom den som
själfständig målning utförda liknelsen. Sin egen
uppfattning af poesin har hon nedlagt i bl.
a. dikterna »Idealitet» och »Poesiens Rige».
Den förra liknar fint den geniale skalden
vid de indiska gudarna, hvilka, fastän de
ägde människoskepnad, ej berörde jorden. —
Hvordan da Sangen end om Livet lyder,
I stort och smat vi kende egne Tanker,
Vort eget Blod i hver en Strofe banker,
Det Sandes enkle Magt vort Hjerte fryder.
Men nærme vi os, Alt sig sagte hæver
Som Guden over Livets Stöv og Hede;
Urört af Dögnets Vekslinger hernede,
Det rörer ikke Jorden helt, det svæver.
I den senare häfdar hon, att poesin,
långt ifrån att vara begränsad till konsten,
är människohjärtats eget djupaste språk,
och att den utgör en skatt äfven för de
ringa. Sin lefnadsvisdom har hon uttryckt
i sin tro på lifvets godhet och skönhet,
hvarom snart sagdt hvarje sida i hennes
bok talar, och i sin önskan att famna hela
dess fullhet med dess lust och kval. Vid
ett tanklöst ögonblickslif har hon dock
ingalunda fästat sitt ideal utan böjt sig
äfven för andra makter än skönhetens, bakom
hvars skimrande växelspel hon funnit fast
grund.
»Du milde Barmhjertighed,
Kom til mig! Böj til min Nöd dig ned,
Och lad mig i dine Öjne
Se Genskinnet af min Gud!»
Det finnes ännu många dikter, vid hvilka
man ville dröja — enkla, innerliga sånger,
såsom »Skynd Dig» och »Till mina barn»,
djupsinniga, såsom »Lethe»,
tillfällighetsdikter såsom den skälmska »Dagny
Björnson», och först och främst de visor, i hvilka
hon berättar årets sagor, inflätade i
hjärtats visor, hvilkas stämning hon själf
angifvit i den fläktartade inledningsdikten —
jag nämner ännu »En Vise», »Kærlighed»,
»En Blomstervise», »Septemberstämning»
och »Ny Vår». Hvilken i sitt slag
fulländad dikt är t. ex. ej »Kærlighed», hur
sluten i sin trolska, nästan Schumannska
melodik. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
