Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny svensk lyrik. I. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.332
olof rabenius
»Idealen» efter Schiller och tvenne
smådikter, underbara i original, vackra äfven
i öfversättning, efter Conr. Ferd. Meyer.
Sådana centrallyriska sånger som Meyers
äro ju så ömtåliga plantor, att de vanligen
vissna under omflyttningen i främmande
jord; tack vare Hedbergs varsamma hand
blomma de nu i vår vitterhet.
SÅNINGSMANNEN.
(Efter Conrad F. Meyer.)
Bestämda steg, bestämda kast!
Vår jord är ung, det har ej hast.
Där föll ett korn. Det multnar blott.
Skönt är få ro. Det har det godt.
Där ett som gror och snart är grönt.
Det har det godt. Ljuset är skönt.
I denna värld dock faller allt.
Allt faller så som Gud befallt.
Hans tolkning af Schillers »Die Ideale»
är ett mästerstycke (frånsedt några få
versrader). Det är svårt att vara trogen mot
originalet och samtidigt åstadkomma en
lättflytande öfversättning: den svenska
språkmanteln pryder endast här den Schillerska
sånggudinnan, i det den åtsmygande viker
sig efter hennes härliga gestalt. Skalden
har inramat sina dikter i några
bekännel-sekväden: från sin middagshöjd ser han
liksom Goethe töckenskepnader från sitt
förflutna lif nalkas, och han viger åt dem
sina sånger, flyktiga väsen i naturens all-lif.
»Öfver er jag tände
dessa bleka lågor.
Kring dem susar natten,
sorlar det från lifvets
obekanta vägar.
I den vida rymden
flämta de för vinden,
strida de mot mörkret,
brinna ner och slockna,
medan himlen rodnar
till den nya dagen.»
Det är vid utsikt och fri rymd kring
denna skaldens förgängelsekänsla, och
därför skall dess uttryck bestå längre än han
kanske själf tror. Med sin fasta stil och
sin ädla hållning skola hans bästa dikter
behålla en framstående plats i vår litteratur.
Om Tor Hedberg följer klassisk
smakriktning, är Anders Österling öfvervägande
en romantiker, hvilken understundom,
såsom i »Purpurfågeln», griper tillbaka till
äktromatiska motiv, som han dock alltid
ger personlig kolorit. Ty denne skald
har en säregen individualitet, och man för-
växlar icke lätt hans dikter med någon
annans. Vi möta här en lifsbetagen och
skönhetsfångad drömmare, som väfver sina
skira och luftiga visioner till dikt och
målar sina skånska naturstämningar i eteriskt
lätta och fina färgtoner. Det är en
klar-hetsmättad poesi utan tydliga detaljformer;
den återger de skiftande dagrarna från
molnens skuggspel öfver slätten och bär i sin
rymd ett ljustöcken, genombrutet af
soldallringar. Hans luftbehandling i ord
frammanar ofta i ens fantasi ogripbart sväfvande
syner. Man läse dikter som »Höstens
Ljusalf» eller »Slättens Huldra» för att
pröfva om jag dömer rätt. Hos Österling
kan man få bekräftad den af Amiel
uttalade sanningen att ett landskap är ett
själstillstånd ; det inre och yttre, dröm och
verklighet, känsla och natur smälta i hans
dikt samman till ett. Så närmar han i
sin fantasi skenbart oförenliga föremål och
kastar ett poetiskt blixtljus öfver själens
omedvetna lif, uppenbaradt i naturen, hvars
gestalter ha mer än ett yttre symboliskt
bildvärde för det mänskliga, fastmer
därmed äger en inre mystisk frändskap, lif af
dess lif och väsen af dess väsen. Den
panteistiska naturkänslan besjälar med en
egen hemlighetsfull kraft Österlings
skönaste dikter, som vanligen spela i idylliska
tongångar, såsom »Forngrafven» och
»Dryaden», men också kunna ge en kosmisk
stämning, med mera vekt uttryck »Sjöarnes
sjö» och i mera patetisk stil »Drömresan».
Bedårande mjuka rytmer vagga ofta
språkmelodin, och tankarna tona ut i rimmens
meningsfulla samklang. Alldeles särskildt
betagande är dikten »Dryaden», isynnerhet
dess tredje sång, hvari skalden flätar in
sin kärlek i löfvaj och blomstersus:
»Du som bland jasminer,
medan natten går,
ömt mig öfverskuggar med ditt silkeshår,
hör så luften klingar, fylld af violiner,
hör, så juni spelar musik om fagra år!
Daggiga minuter
sväfva oss förbi,
dina klara ögon stannar ljuset i,
under trädens snöfall dig i famn jag sluter,
stilla träd som blomma blifva äfven vi.»
Men den naturliga lätthet Österling har
för att skrifva poesi äger också sina vådor.
Ledigheten i hans vers närmar sig någon
gång vårdslöshet. Hans språköra borde
stötas af sådana nybildningar som mörker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
