Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny svensk lyrik. I. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ny svensk lyrik
333
jästa och mörkerdaggiga, hvilka hvarken
äro någon vinst som begrepp eller som
ljudform, och hans bilder skulle ibland
kunna tåla en rening. Det är en
störande bildfördubbling att låta trädens
furstebaldakiner snöa, och det är brist på smak
att uttrycka vindspelet i trädet med den
vändningen, att luften i dess såll malts till
klingande musik. Och hvad skall man säga
om en mening som denna: »Bak fläderns
klase värmer aftonskyn ett bad för
stjärnan». Dylika fraser äro fläckar på denna
så skira poesi, hvilka skalden borde ha
strukit bort. Man finner på andra ställen
äfven grumliga och diffusa uttryck, som
för andra än skalden själf sakna mening
och åskådlighet. Men dessa brister kunna
icke förtaga diktsamlingens lysande
helhetsverkan, i synnerhet som Österling i
»Blommande träd» visat prof på en
lycklig förmåga att förenkla sin vanligen så
rikstämda poesi, så i dikterna »Och
trö-skorna tego» och »Gammal sorg», sånger
hvilkas flärdlösa melodi länge ljuder i
läsarens själ.
»Gammal sorg kan länge sjunga,
sparar tonen hjärtetrogen,
väcker som en fågeltunga
midt i natten hela skogen.
Träden fråga, träden svara:
Finns det redan dag att lofva?
Stilla. Det är sorgen bara,
Sorgen unnar ingen sofva »
Karl-Erik Forsslunds Till Fjälls är
en sångarbikt om missmod och leda och
återvunnen själsstyrka. Det är det sociala
lifvet med dess förvirring och arbetssläp
som inger diktaren förtviflan och gör hans
framtidstro på mänsklighetens lycka
vacklande, och då han själf offrat sina krafter
för detta måls förverkligande, faller h;*n i
håglöshet. Utom sig ser han en
upprif-vande splittring mellan åsikter och partier
— det är naturligtvis klasskampen
författaren närmast har i tankarna — och äfven
inom hans eget väsen råder tvedräkt: han
är fästad vid torfvan och älskar hem och
härd, men han känner också en dragning
till ensamhet och ödemark, en bonde och
en viking i samma person. För att göra
slut på söndringen låter han sig gripas
af vandringslusten och drar till fjälls
för att i den stora fria naturen rena sin
själ och återvinna harmoni. Och hans
äfventyrsfärd till fjällen har åsyftad
verkan; i sin ensamhet bland isar och berg
insuper han ny lefnadskraft, och
lycklig-gjord stiger han åter ned från de ensliga
höjderna till människornas dalar för att i
deras kvalm uppfriska dem med de
nordanvindar, han har i följe, och stärka deras
håg till ny kamp. Man skulle, om man
ville förallmänliga bokens grundtanke, kunna
säga, att den behandlar konflikten mellan
lifvets poesi och dess prosa, motsatsen
mellan naturens skönhet och arbetskulturens
fulhet, mellan människans frihetsande och
hennes träldomsväsen. Skalden betraktar
flyttfågelsskaran och griper den som en
symbol, hvari han inkläder sin tanke,
liksom så många skalder före honom användt
den som uttryck för sina idéer. Ytligt
sedt ville det tyckas som om dess färd
till norden endast skulle åskådliggöra en
turist- eller rekreationsresa, men i själfva
verket är det den tama och tryckta
kultursjälens vildmarkslynne och
frihetslängtan som är liknelsens innebörd; och dem
vill han som folkets diktare hålla vakna
hos sina betungade bröder och lifva deras
tröga sinnen med sång. Man förstår, att
skalden äfven i denna bok predikar
naturevangeliet — han vore icke eljest K.-E.
Forsslund — men hans poesi är här ej som
i hans ungdomsdiktning idylliskt stämd; den
storslagna natur han besjunger har satt
sin prägel på dikterna, i hvilka kontrasten
mellan käbblet och splitet inom
samhällslifvet och öderon på vidderna på ett
imponerande sätt framträder; inför våra ögon
förflyktigas grufångorna och fabriksröken i
den solblåa fjälluften. Det är sant att det
är tröttande att höra samma text utläggas
många gånger efter hvarandra; i sin sista
bok har skalden emellertid vetat att inlägga
litet omväxling i sin förkunnelse. Dock
kan det icke hjälpas, att hans entusiasm
understundom verkar något programmatisk
och hans patos en smula doktrinärt.
Därtill kommer, att hans poesi understundom
är deskriptiv, där den borde vara visionär.
Och hans naturbeskrifningar äro ej alltid
stilfast genomförda; när han t. ex. skildrar
jökeln, släpper han ett par gånger
omoti-veradt bilden och använder i stället för
poetens naturforskarens eller den hvardagliga
iakttagarens språk. Diktsamlingens första
afdelning, i hvilken författaren berättar om
sin vantrefnad och sin själsstrid under kul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
