- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
346

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Claudio Monteverde och det lyriska dramats uppkomst. Af Rafael Mitjana. Öfversättning från förf:s manuskript af O. R. Med 5 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

346

RAFAEL MITJANA

fullaste tongångarna i förspelet till Tristan,
beledsaga sången eller rättare sagdt korsa
och genomskära den oupphörligt. På
Orfeus allt högre och högre tillrop
svarar orkestern och icke kören, och vi
finna här som en första aning om den
dramatiska symfonin. Men nästan
öfverallt eljest stannar rösten, d. v. s. ordet,
vid sitt herravälde. Man måste höra
dessa kraftfulla och sköna ord, knappast
uppburna af några ackord. Orfeus’
hjärt-slitande svar till Karön, som förvägrar
honom öfverfarten i sin båt, är icke
mindre gripande än budbärerskans
berättelse, och när man läser dessa verkligt
sublima takter, förnimmer man den musik,
som det mänskliga språket, som orden
i sig själfva innesluta, och som denna
aflägsna tidsålder förmått aflocka dem.

Det är emellertid särskildt med
afseende på dramats upplösning, som
Monte-verdes Orfeus från klassisk synpunkt
öfverträffar Glucks. Det senare dramats
alltför lyckliga utgång tyckes mig en
smula banal, och Euridices död och
återvändande till lifvet hota att i monoton
växling upprepas i det oändliga. Hos
Monteverde sker upplösningen på ett
finare, värdigare och tillika osinnligare
sätt. På jorden åtminstone skall Orfeus
ej på nytt äga Eurydice. Apollon själf
nalkas för att upplysa sin gunstling
därom. Skall jag då ej mera få se —
utbrister skalden —min älskade makas mildt
strålande blickar. Si non vedrö piu mai
dell’ amata Euridice i dolci rai. — Nel
sole e nelle stelle vageggerai le sue
sembianze belle (bland solar och stjärnor
skall du återse hennes förklarade afbild),
lyder gudens svar, och denna uppfattning
synes mig oändligt mycket skönare och
särskildt mera öfverensstämmande med
det platonska idealet, med den upphöjda
lära, enligt hvilken kärleken under
ständig luttring sträfvar mot allt högre och
högre föremål.

Vi ha redan nämnt, att Monteverde
skref sitt mästerverk under sin hustrus
svåra sjukdom, och man finner spår af
hans oro i denna sköna skapelse, som i
vissa delar bär en så personlig prägel.
Man tänker här närmast på Orfeus’
utbrott af smärta, på hans sönderslitande
ångest, som genast anar den förfärliga
nyhet, som budbärerskan ej vågar
berätta och han själf ej har mod att höra
från hennes mun. Man har rätt att tro,
att denna smärta och ångest ytterst
hänför sig till konstnärens eget själstillstånd.
Och likaledes är det till honom själf
som Apollon riktar de förhastade
tröstens ord, hvarmed han lisar sin sångares
krossade hjärta, som söker sin tillflykt
i konsten, från jorden bortryckt till en
högre värld. »Troppo, troppo gioisti di
tua lieta ventura, or troppo piagni tua
sorte acerba e dura, ancor non sai, come
nulla quà giü diletta e dura? Dunque,
se goder brami immortal vita, vientene
meco al ciel, ch’à se t’invita.» (Allt
för länge har du njutit af ett lyckosamt
lif; nu begråter du hejdlöst ditt bittra
och hårda öde; vet du ej ännu, att intet
här nere är varaktigt; om du vill fröjdas
åt ett odödligt lif, följ mig till himlen,
som kallar dig.)

För konstnärer är lidandet en
fruktbringande skola. De utgå från de
svåraste pröfningar adlade, härdade och
styrkta till ny strid. Fastän segern varit
afgörande, kunde Monteverde icke
uppgå i sin triumf; den olycka, han förutsett
under arbetet på sin opera, lät icke vänta
på sig, och den obarmhärtiga döden
skilde honom liksom Orfeus från hans
trofasta unga maka. Trots sin förtviflan
kunde han icke öfverlämna sig åt sin
smärta, då han måste spänna sina
krafter för att förbereda de väntade
festligheterna i Mantua. Francesco Gonzagas
och Margaretas af Savoyen bröllop var
bestämdt att äga rum våren 1608, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1911/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free