Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Panegyrik om gudinnan Athena. Af Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
HARALD WÄGNER
därmed är allt annat intet. Hvad nu
beträffar detta att uppnå en varaktig sällhet
under detta lifvet, så är det enligt min
mening en bisak, eftersom lifvet på jorden
är så kort och människans själ är odöd-
Hg-
Vid dessa ord skakade Kleombrotos
på hufvudet.
— Dock bör hon ständigt beflita sig
om att iakttaga en vis måtta i allt hvad
hon gör. Det är icke lämpligt att låta
de sinnliga begären taga öfverhand, ty de
fördunkla lätt det filosofiska begäret, som
ensamt höjer människan till idéernas värld.
— Jag förstår sannerligen icke dina
ord, sade Kleombrotos.
— Gå då in till staden och tag in på
ett värdshus och drick med hetärerna.
Genom att umgås med dem uppnår du
sannolikt den högsta lycka, som en sådan
som du kan vinna. Jag känner mig böjd
att tro, att du icke äger en odödlig själ,
ehuru jag icke med visshet vill påstå något
sådant. Farväl.
Och Kleombrotos gick bort och drack
med hetärerna, men han kände sig trots
detta icke lycklig, såsom den gamle
filosofen hade spått honom. Det är
öfverhufvud icke lätt att vinna någon varaktig
lycka för unga män, hvilkas sinnen äro
fyllda af begär. Kleombrotos ansåg, ehuru
med orätt, att filosofien icke är nog för
att trösta människorna i deras sorger. Och
han förnötte sin ungdom med dårskaper,
såsom många unga män göra, hvilka
bedragits af sköna kvinnor. Däri göra de
allesamman orätt. Men sådan är
kvinnornas makt öfver deras sinnen.
När Kleombrotos hade vandrat
omkring en tid i skilda länder, var hans sinne
trött. Han kom att tänka på de ord, som
den gamle mannen sagt honom, då han
var i Korinth, och han började undra,
huruvida icke denne hade rätt, då han
sade, att endast filosofiens upphöjda ro
kan göra människorna lyckliga.
Så småningom ledde gudarna hans
färd till Athen. Långt innan han nått
Dubbelporten, genom hvilken man
kommer in i staden, såg han det
marmor-glänsande Akropolis stråla likt ett
pärl-smycke på en gudinnas panna. Har
Olympen flyttat till athenarnas stad, frågade
sig Kleombrotos och påskyndade färden.
Han kom allt närmare.
Solen stod vid zenith, flammande i
omätlig glans mot himmelens ändlösa blå,
de odödligas hemvist. Strålande som en
marmorhymn till den eviga skönheten
höjde sig Parthenon.
Luften var fylld af oändlig gyllene ro.
Bortom Parthenon reste sig gudinnan
Athene i mildt och högtidligt majestät.
I tunga bronsveck föll kitonen om hennes
gestalt, och lansen hvilade mot hennes
arm. Men hjälmen hade hon lagt af, och
hennes leende var lugnt.
Fylld af en helig vördnad föll
Kleombrotos på sitt ansikte. En sällsam
hänryckning svällde i hans bröst, och han
utropade:
Nu förstår jag, att skönheten är för
mera än allt annat. Hvad äro alla dödliga
kvinnor med hvitglänsande armar och
am-brosiska bröst mot skönheten hos vishetens
upphöjda gudinna? Ja, hvad var till och
med Aristokleia, som jag älskade i min
ungdom, mot detta?
Då böjde Athene hufvudet mot honom
till ett järtecken.
Och sedan Kleombrotos sett
gudinnans upphöjda skönhet, glömde han alla
sorger och var fullkomligt lycklig, hvilket
endast få dödliga hafva varit, enligt hvad
skalderna berätta och äfven erfarenheten
utvisar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
