Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCEN UR »KUNG OEDIPUS» I REINHARDTS ISCENSÄTTNING.
FRAN STOCKHOLMS TEATRAR
AF CARL G. LAURIN
Med io bilder
L^^IUNDE MAN för en tid få Hinke
Bergegren eller Algot Ruhe till
(pl vP| Svea rikes ärkebiskop skulle de
|V^s? snart få ett helt annat förstående
af kyrkans kraf och blicka på
prästlöne-regleringskommitténs arbeten ur helt andra
synpunkter. Men det går nog inte, och
därför få vi försöka att draga samma etiska
lärdomar ur en teaterkritikers upphöjelse
till teaterchef. Historien har många
exempel på hur en befordran kan förändra, ibland
också förädla. Titus var njutningslysten
och grym som yngling, som kejsare blef
han »mänsklighetens vällust» samt mild
och god. Tor Hedberg var som kritiker
kanske litet väl grym, men i öfrigt, då som
nu, en utmärkt hygglig och bra människa.
Hans vänner minnas dock när han
medlidsamt ruskade på hufvudet öfver de naiva
människor som gingo på teatern för att ha
roligt; nu torde han ruska på sitt begåfvade
hufvud af helt andra orsaker. På ett möte
här i staden sade han en gång några hårda
ord om att den nya Dramatiska teatern
skulle förses med restaurang. Nu förstår
han, att ej bara Venus utan också Thalia
fryser, om hon saknar Ceres och Bacchus,
eller, som vi säga, restauranghyran kan vara
bra att ha. Han tyckes rentaf ha lyckats
utmärkt med sin teaters ekonomi, ty när
kritiken nu vid spelårets slut gör upp hans
»bokslut», så glider den lätt öfver den icke
oväsentliga detaljen, att chefen har fått sin
teaterrörelse att gå ihop. Men eljest vore
det synd att säga, att herr Hedberg är
bortglömd af kritiken. Däremot är det
nästan melankoliskt att tänka på, hur sällan
herr Ranft nämnes nu för tiden. Man
minnes Dantes ord i Purgatorio:
5 Främst Cimabue trodde sig bland alla
i målning, nu får han i dunklet stå
och endast Giottos rykte höres skalla. t
Med andra ord, nu hör man skall blott på
Hedberg. Om han också ej, som la divine
Sarah, säger: »Må de förtala mig, blott de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
