Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
379
tidsfärg åt det hela. Bland danserskorna,
sora gjorde sin sak med både smak och
lidelse, glänste fröken Olga Raphael.
Henri Batailles skådespel, Den
fåvitska jungfrun, som i Paris helt säkert
framkallade omdömet: »det ligger något
skandinaviskt i denna pjes», ansågs här i Stockholm
vara i hög grad »typiskt franskt». Vi ha
blifvit litet trötta på de franska skådespelen och
småle åt vicomter och marquiser, då de
jonglera med käpp, handskar och cylinder
utan att tappa hvarken dem eller
kontenansen, när de öfverraskas i sängkammare och
boudoirer, där de ej borde ha något ärende.
Den högsta öfverklassens lif är ej
aktuellt i Sverige. På goda målningar och
i romaner med litterära anspråk kan man
blott sällan råka på en grefve. Hade man
inte adelskalendern, skulle man af
litteraturen tro, att baroner vore lika sällsynta som
bäfrar. Men man får ej vara orättvis mot de
lyckligare lottade. En grefvinna kan också
ha mänskliga känslor, och hennes sorg öfver
att hennes rättare har trängt ut hennes
make vid första kammarvalet kräfver äfven
den vårt medlidande. I Paris åter säga
många som den radikale advokaten
Steens-gaard, då han kommer in hos
kammarherren: »Det är renare luft här». Han
andades bättre på höjderna. Emellertid är
det ej så obegripligt, att liksom en allvarlig
duell på värja kan ha ett högre formellt
skönhetsvärde än en strid på lif och död
med yxor och andra tillhyggen, så kan
äfven en otillåtlig kärlek i ett slott ha
vissa estetiska företräden och ändå vara
lika lidelsefull som den på en bakgata.
Hufvudsaken blir ju alltid att konstverket
är äkta. Jag menar ej ett ögonblick, att
man skulle återgå till den klassiska
uppfattningen, att betjäntens och
kammarjungfruns kärlek skulle vara af lägre art än
herrskapets. Den fåvitska jungfrun hade
en hertig till far. Hon var således ej blott
en familjeflicka utan en flicka af familj och
skyddad som en fransk flicka brukar vara
det. Hon har, innan pjesen börjat, gifvit sig
till den framstående advokaten Armaury,
och hennes far har fått reda på
förhållandet. Armaury är lyckligt gift med en
vacker och intelligent kvinna, men hade
kapitulerat för den unga lidelsefulla flickan,
som hänförd vill löpa linan ut i alla
afseenden. Efter några högdramatiska
scener -— det finnes verkligen ibland sådana
Fot. At. Jæger.
ANDERS DE WAHL SOM TITUS.
i lifvet, och hvarför skulle man ej kunna
framställa dem också på scenen? — rymmer
Armaury till England med Diane, och
äfventyret får på Savoy Hotel i London sin
afslutning. Fru Armaury och hertigen med
sin son uppsöka de älskande. Frun nekar
till skilsmässa, öfvertygad om att mannen,
då yrseln gått öfver, skall återvända, och
Dianes bror vill enligt bruket i alla länder,
utom i Skandinavien och det anglosachsiska
kulturområdet, på ett eller annat sätt döda
sin systers älskare. Detta kan förefalla
oss väl romantiskt, men förekommer i de
bästa familjer på kontinenten. Man erfar i
alla fall en sorts belåtenhet med att det
hos Diane finnes en kärlek starkare än
döden, ej bara den allmänna förnöjelse
som borgarna i Faust ha vid tanken på att
man slåss i Turkiet, utan en inre glädje
öfver att människan ännu ej är riktigt tam
och ännu någon gång kan våga det yttersta
för en kort men öfversvinnlig lyckokänsla.
Man säger:. »Detta kunde du väl knappast
gjort själf», men det är ändå trösterikt att
det finnes någon som vill och vågar. Man
förstod att »In dem Herzen wogt es wild»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
