Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
CARL G. LAURIN
och »den fåvitska jungfrun», som lät all
oljan i sin lampa slå upp i en enda låga,
hade nog rätt på sitt sätt, hur
vördnadsfullt man än må böja sig för familjens och
statens rättmätiga fordringar. Och då hon
löser upp »sitt lifs invecklade och hårda
knut» med ett skott, sedan hon fått
Ar-maury att inför sin maka förklara, att han
älskat henne, Diane, högst, och att hon således
fått och nått det högsta som hon kan
hoppas, erfar man en viss glädje vid tanke
på att kvinnans vildhet och ursprunglighet
ej är alldeles utplånad. Det finnes
åtskilligt att tänka på i det välbyggda stycket,
och man gör orätt i att låta suggerera sig
af de högfina franska namnen till att tro
att allt är ytligt. Så sjunket är ej
Frankrike, att ej en pjes från Théåtre Français
med godt samvete kan spelas till och
med i Stockholm. Och för all del låt oss
ej anse att äktenskapsbrottet är
utdebatte-radt; det förekommer ej bara i Paris utan
också i Påskallavik, och har ej blott för
den som begått, begår eller ämnar begå
det utan äfven för hvarje tänkande
människa ett högt intresse. »Vi segra öfver de
passioner som äro svagare än vi själfva»
har någon djäfvulsk sanningssägare yttrat,
men de finnas också, de lidelsernas cykloner,
som bryta sega viljor och rotfast hederlighet
och som förmörka den klaraste intelligens.
Armaury sade till sig själf: »Min kropp
och själ törsta nu efter Diane, men hur
länge skall det räcka? En månad? Ett år?»
Han försöker att tänka sönder det nät i
hvilket Afrodite snärjt honom, hans
advokatknep tjäna till intet, han frammanar bilden
af sin trogna, vackra hustru, vid hvilken
han är fästad genom innerlig vänskap och
tacksamhet, han vet att en dag förtrollningen
är bruten och att det nät som hans
skarpaste tankar ej kunnat gnaga sönder skall
flyga sin kos som en spindelväf för en
vindpust. Armaury spelades af herr
Hed-qvist med säker smak, och fru Armaury
återgafs af fru Gerda Lundequist med
ypperlig teknik och med virtuosmässigt
behärskande af känsloskalans alla toner. Man
förstår hur fransmännen gladde sig åt en
roll sådan som denna, dessa öfvergångar
från världsdamssäkerhet till förtviflad kvinna,
dessa utbrott af raseri omväxlade med
ångestens stelhet, än glimtar af hög ädelhet,
än den otillfredsställda lidelsens harm, och
detta vilja de ha framfördt med rik instru-
mentation, med en nyansrikedom som låter
hvarje skiftning komma till sin rätt. Fru
Lundequist gaf mycket af detta. Hennes
rival, Diane de Charance, fröken Stina
Holm, hade ungdom och skönhet till sina
vapen; hon hade mycket af hvardera
sorten. Fröken Holm var fulländad i sin roll.
Här skulle det verka divamässigt, om hon
kunde — som hon troligen ej heller kan —
spänna öfver många oktaver. Hon gaf
hvad hon skulle, d. v. s. hon var redan då
hon visade sig första gången trotsig,
sensuell och utrustad, det kände man, med en
okuflig vilja att handlöst kasta sig i
kärlekens flammande bål. Hon triumferar öfver
allt det härliga som växer upp i hennes
hjärta och jublar förvånad öfver alla de
skatter af njutning och lycka hon upptäckt
i sin kropp och sin själ, hon låter sig ej,
som en stor författare sagt om en redan
af lifvet desillusionerad kvinna, tglida ner
i kärleken som i en ljuf afgrund», hon rusar
dit med öppna ögon, och hon får sedan
dödstanken som det naturliga
komplementet till den stora lifsextasen, som redan
Margareta kände det:
>Und küssen ihn so viel ich wollt,
von seinen Küssen vergehen solll. >
Hon spelade med sällsynt kraft och med
något extatiskt, som dock ej var det ringaste
sentimentalt.
Låt vara att Bataille ej var Ibsen, men
han har åtminstone i denna pjes mera att
säga oss än Alexandre Dumas fils.
Hvarför ha vi svenskar en så mager
dramatik? Ja, därpå ges de mest
olikartade svar. Vi ha intet sinne för psykologi,
säger professor Sundbärg. Det är ett skäl.
Ett annat är det som professor Nyblom
en gång framhöll för mig, det att vi
saknade ett universitet i hufvudstaden. Jag
tror det första skälet är viktigast. Nu har
emellertid skådespelaren Einar Fröberg
skrifvit ett drama. Vare sig han tänker:
Shakespeare var skådespelare och skref
utmärkt bra dramer, hvarför skulle ej jag
kunna skrifva ganska bra sådana? — eller att
han helt enkelt ömmade för vår
skelett-magra dramatik och ville komma med ett
bidrag. Säkert är att skådespelet Disciplin
ej bara visade sinne för scenens teknik och
möjligheter men var en god svensk
miljöskildring, som man verkligen hade nöje af.
Det måtte vara roligt att känna igen sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
