Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 CARL G. LAURIN
MAX REINHARDT.
fråga, om icke dessa tricks med fanfarer
och konstpauser ha något för mycket af
Absicht. Den recitativartade behandlingen
af replikerna är troligen historiskt riktig,
men fanns det ej allt för mycket af
mist-lursropande redan från början, af ett patos
och en våldsam högljuddhet, som var i
mindre god mening tysk? Hufvudrol]en
utfördes af italienaren Moissi. Jag
förmodar, att liksom bara ordet »klockare»
gjorde att bonden i »Storklas och Lillklas»
miste aptiten, så tycker Moissi att namnet
Mounet Sully har en sällsynt obehaglig
klangfärg. Det kan nämligen ej nekas att
i plastik och stilkänsla den franske
skådespelaren är öfverlägsen. Sällan får man dock
höra en sådan välklang i rösten som hos
Moissi. Replikerna vällde fram melodiska,
svällande och starka, så att de fyllde det
väldiga rummets aflägsnaste vrå. Jag har
hört, att Moissi anser, att blott en
italienare kan tala tyska riktigt bra, men det är nog
att gå för långt. För en icke tysk
föreföll dock diktionen fulländad. Moissis
patologiska sätt att spela slutet var
däremot alldeles förfeladt, öfverdrifvet och
stillöst, och detta borttog mycket af
storhetsintrycket. Jokaste, Rosa Bertens, var mera
van vid de roller som kallas »les grandes
coquettes» än vid Jokaste, den olyckliga
kvinnan som rycktes med i fallet, då
gudarna nedslogo den stolte konungen.
Med hänsyn tagen till den korta
öf-ningstiden voro de böljande massorna värda
allt beröm. Vi få alltför sällan se någon
utländsk scenisk konst, och det var i
högsta grad väckande och uppfriskande att
öfvervara ett fältslag utkämpadt inför våra
ögon af denne teaterns Napoleon, äfven
om segern icke var alldeles afgjord.
En herre beställde en gång en modern
öfverrock hos sin skräddare. »Skall den
vara för lång eller för kort?» frågade
denne. En riktigt modern teaterscen skall
vara antingen för stor eller för liten,
endera gigantisk cirkus eller intim teater. En
ny trupp har på f. d. Intima teatern,
numera Lilla teatern, uppfört några pjäser,
bland hvilka man särskildt kan dröja vid
Peter Egges Akta makar. Den norske
komediförfattaren behandlar i denna pjäs
det skröpliga tinget människan med en
humor som framkallar en sorts leende
genom tårar, man skrattar nämligen så att
man gråter. Det lilla stycket har, så vidt
jag begriper, alla förtjänster en farskomedi
bör äga. Först bristen på pretention, så
viktig, då det gäller att vara rolig. Äkta
makar är en drift, men älskvärd och
rättvis. Hela stycket har lifvets egen färg och
verkar ej ett ögonblick otroligt, trots de
befängda situationer hvari de handlande
befinna sig. En litteraturdocent, gift med
en söt men enkel människa, reser ensam
till Rom och gör bekantskap med en
äfvenledes söt gift ung författarinna. Det
geografiska afståndet från Kristiania, den höga
temperaturen, de ensliga promenaderna på
tumanhand bland antikens höga
marmorgestalter och måhända också något det kraf
på att »lefva lifvet fullt och helt», som de
sista decenniernas litteratur i hemlandet
framhållit som »vår plikt mot oss själfva»,
framkallade snart önskvärdheten af att
sam-lifvet mellan litteraturdocenten och
författarinnan verkligen skulle bli till ett äktenskap.
Men sedan blef det egentligen i
gemensamt arbete makarna funno sin uppgift, ty
hon hade märkt, att hennes noveller,
rättade af litteraturdocenten, blefvo
aktnings-fullare behandlade af kritiken än hennes
originalskisser. Tiden går,
litteraturdocenten blir ledsen åt denna extra kriarättning
men ännu mera på de fraser och poser,
som frun faller in i, då hennes »kall» kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
