- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
385

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 10 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR

385

mer på tal. Han finner då en ur
mänsklig synpunkt ursäktlig, ur statslig synpunkt
mera betänklig frid hos sin f. d. hustru
och förtär där regelbundet sitt kaffe med
hustrun och dottern i förra giftet. Då
uppträder författarinnans förste man, som ännu
älskar sin f. d. fru,- åtminstone då hon ej
faller in i den litterära fraseologien. Hon
börjar längta efter en återförening men
bäfvar vid tanken på hur hennes orättade
skisser skola taga sig ut och utbryter i
tragisk ångest: »Författaren vill ha sitt,
och människan vill ha sitt!» »Jösses frun,
hvad vill människan ha?» ropar den häpna
jungfrun. Konflikten löses, paren
återförenas, och med en ädelhet som man får
hoppas vara typiskt manlig åtager sig
litteraturdocenten att äfven för framtiden
rätta f. d. makans skisser. Det är mycket
svårt att yttra sig om skådespelare som
man bara sett en gång. Man inbillar sig,
att de försett sina roller med detaljer som
sedan visa sig höra till deras egen person.
Jag hade ej sett någon af de här agerande
förut. Fröken Gurli Ericsson spelade den
litterära frun. Hon var rolig men borde
kanske starkare ha betonat, att hon hade
en naturlig grund af omedelbarhet och
frisk sinnlighet som tjusade och endast då
trängdes tillbaka, då författarinnegrillerna
rasade i hennes täcka hufvud. Man hade
då bättre förstått, hvarför den förste
mannen längtade tillbaka till henne. På
kornet återgaf herr Hammarén den i lifvet
bortkomne lärde, besvärad af sin längd,
nervös och naiv så att det var en glädje
åt det. Hans fru, fröken Sandahl, hade
också en fullkomlig skatt af naivitet. Hon
skulle kanske spela andra roller illa, därom
vet jag intet, men hvad jag vet är,
att hon i »Äkta makar» återgaf den
kvinnotyp, som de flesta män älska och som
därför torde ha stor möjlighet att stå sig
i kampen för tillvaron. Bara hennes sätt
att säga: »Så tråkigt att jag skall vara
dum» med en ödmjukhet af äkta slag var
en glanspunkt, men allra klarast lyste
»kvinnans naturliga höghet» fram i det
sätt, hvarpå hon talade om barnet, som
lekte nedanför. Man kände vid hennes
enkla ord, hvilket mystiskt band som fäste
henne vid flickan äfven då hon icke såg
henne, och det var en fullkomlig predikan
till förmån för äktenskapet att märka, hur
lugn och frid bredde sig öfver det rum,
Ord och Bild, 20:c årg.

ALEXANDER MOISSI.

åt hvilket hon skänkte hemtrefnad, vare
sig hon ordnade kaffekopparna eller
knåpade med sin sömnad. Inga hårda ord
mot fåvitska jungfrur, och Selma
Lagerlöfstypen är också bra, men vore hälften
af Sveriges vuxna befolkning i
verkligheten som fröken Sandahl var i denna roll,
så behöfde vi inte bäfva för framtiden.
Fröken Karin Alexanderson spelade
jungfrun och skapade härigenom en af de
sannaste och lustigaste typer af våra tjänande
systrar som förekommit på svensk seen.
Trots den vresiga tonen och de klumpiga
inblandningarna i samtalet, trots
nyfikenheten, hade man ändå en sorts känsla af
högaktning för hennes anspråkslösa
knogande. Hon var ej en karikatyr, hon var
en människa.

Då fru Betty Nansen hade sitt gästspel
på Svenska teatern och herr Albert Ranft
visade oss sin ur alla synpunkter dyrbara
gäst, fick hon en rival om publikens gunst
som till och med hon själf ansåg farlig,
nämligen den allra vackraste vår.
Professor Sundbärg har rätt: svensken älskar
mera naturen än människor, och allt för
många teaterbesökare gingo i maj ut på
Hasselbacken för att konstatera hur långt
löfsprickningen hunnit. Publiken på teatern
var ej heller riktigt entusiastisk. Enligt

25

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1911/0445.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free