Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
389
denna historia. Publiken, hög och låg, har
hälsat »Silkesstrumpan» med entusiasm,
närmast får man väl hoppas för styckets sunda
tendens. Äfven jag har ej behöft
kvinnorösträttskongressen för att bli omvänd till
afgjord motståndare till kvinnans rösträtt,
och i likhet med de flesta konservativa,
liberala och socialistiska mans- och
kvinnspersoner ogillar jag kvinnorösträtten och
anser dessutom att silkesstrumpor måste
betraktas som en af en mild Försyns goda
gåfvor. Men lustspelet »Silkesstrumpan»
förstår jag mig icke på. Hvad är det för
egendomligt sorts patrask, både fru Essén
och fröken Signe Kahl, både Erik Berge
och Malte Thorell samt ej minst filosofie
kandidat Tyra Ehn. Visserligen spelade
herr Hedlund Malte Thorell på sitt vanliga
trygga och trefliga sätt, och fröken Ester
Sahlin talade skånska som om hon varit
barnfödd i Eslöf, men icke sedan Sten
Stenson Stens dagar har jag känt mig så illa till
mods på teatern. Man återfinner i
»Silkesstrumpan » samma sorts kombinerade
dumhet och rähet. Aldrig kan väl
kvinnorörelsen liksom ryska regeringen vara så
illistig att den använder sig af agents
pro-vocateurs, d. v. s. i detta fall af ett försök
att göra »den döende maskulina kulturens»
representanter odiösa genom ett så
klumpigt attentat mot kvinnorösträtten som
»Silkesstrumpan»? Jag skulle gärna vilja
hitta något vackert att säga om
»Silkesstrumpan» men finner intet annat än att
den var en succés, applåderna brakade som
på en boxningskamp i Kansas eller någon
annan verklig kulturstat med totalförbud
och kvinnlig rösträtt.
Reprisen af Feydeaus Spdkhotellet var
lyckad. Pjäsen är en af de roligaste farser
som skrifvits, om också en del öfverdrifter
kunde skäras bort, så att man fick skratta
bättre. Intresset koncentrerar sig om direktör
Ranft, som spelade den förälskade arkitekten.
Herr Ranft är fullkomlig i denna roll.
Fot. At. Jæger.
F. HEDLUND SOM MALTE THORELL
i »SILKESSTRUMPAN».
Man skulle vilja använda sig af ordet
förtjusande. En sorts älskvärd fjant, en treflig
idiot, en amoralisk person, som lefver
hinsides om last och dygd, är monsieur
Ping-let. Hvem vill kasta första stenen på denna
lefnadslustige tokstolle, som vinner ens hjärta
redan när han med fingret tar sin vackra
grannfrus tårar och med salig min förtär
dessa pärlor, och hvem är så hårdhjärtad
att han ej ömmar för den glade festprissen,
då denna finner sitt lilla trefna nid d’amour
uppfylldt med släktingar från landet?
Allt skall dömas efter sin art, och
Ping-let skall ej jämföras med kung Oedipus,
örnen ej med sländan, men nog kan man
väl få glädja sig äfven åt sländan, när den
flyger mellan blommorna i solskenet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
