- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
392

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosa. Af Gunnar Castrén. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

392

GUNNAR CASTRÉN

Det är samma konflikt som redan åttitalets
litterära demokrater fingo känning af, då
Tjänstekvinnans son upptäckte, att han
aldrig helt kunde känna sig som ett med
underklassen, och Max von Rosenberg,
Röde prinsen, uppgaf sitt arbete för
folkets sak. Men det kvartssekel som gått har
naturligtvis gifvit problemet nya former och
ställt in det i en ny omgifning.

Det förefaller mig som hade
Ossian-Nilsson gjort klokare i att till en bok
sammantränga det material, som nu breder ut
sig i tre volymer. Den boken hade i
stället kunnat bli fastare och säkrare. Ty så
rik än hans fantasi är i enskilda scener, så
har den dock icke räckt till att verkligen
gifva ett nytt innehåll åt de tre romanerna,
som nu alltför tydligt bygga på samma
upp-lefvelser och förkunna samma tankar. Bäst
af dem var den första, »Barbarskogen», där
hjälten som person ännu kunde intressera.
I de senare däremot saknar hufvudpersonen
bra nog karaktär och märg; händelser och
människor glida förbi honom utan att han
förmår energiskt ingripa i dem eller
påverkas af dem. »Havet» har dock framför
»Slätten» en förtjänst i den delvis ganska
fint skildrade kärleken mellan Eskil Hagen
och storköpmannens dotter, som blir den
som slutligen kommer honom att finna sig
själf. Det våldsamma, intensiva
temperament, som man känner från Ossian-Nilssons
dikter, finnes äfven i dessa prosaverk, men
ojämnt uppblossande. Det skapar ej sällan
granna sidor, men än oftare urartar det
till en döfvande ordrikedom, som visserligen
icke är af godo.

Det spörsmål man skönjer i boken är
emellertid nog så fängslande: kan en
människa, som vuxit upp i öfverklassomgifning
och tillägnat sig dess kultur, verkligen af
själ och hjärta ansluta sig till
socialdemokratin? »Havet» ger icke något
allmängiltigt svar på denna fråga, och man får
icke ens något starkt intryck af att Eskil
Hagen nödvändigt måste bryta med sina
tidigare ideal. Det hänger samman med
att det öfver hufvud är så mycket mer
deklamation och beskrifning i boken än
verklig personlig utveckling. Men i alla fall
har man känslan att författaren vill säga,
att en stark, lifskraftig individ icke kan
finna sig till rätta inom den socialistiska
jämnstrukenheten och ortodoxin. Man kan
väl knappast säga att erfarenheten har

jäfvat detta påstående. På sin höjd kan
man tillägga, att det icke endast är detta
ena parti som kräfver dylika offer af
personlig öfvertygelse, utan att öfver hufvud det
moderna partilifvet fordrar en sådan
underkastelse, att mer nogräknade och
utpräglade personer måste stanna utanför alla
partigränser. Men fullt förklarligt är att de
böjelser, som leda bort från den praktiska
politiken — det som i »Havet» uttryckes med
att Eskil Hagen börjar arbeta för hela
mänskligheten, icke som förr blott för en klass
— bli starkare hos en öfverklassbesmittad
socialist än i de flesta andra fall. Ty
ingen aldrig så allvarlig teoretisk öfvertygelse
kan helt afskära de trådar, som binda
människan vid hennes omgifning. Jean-Jacques
Rousseau, som med sin gengångare
Strindberg har också det gemensamt, att han
öppet bekänner sådant, som andra för att
bibehålla sin själfaktning helst hålla gömdt
äfven för sig själfva, skref i les Confessions
på tal om sina angrepp på den franska
regeringen: »Då jag i Paris uppträdde som
despothatare och stolt republikan, kände
jag ofrivilligt en förkärlek för denna samma
nation, som jag fann servil, och för denna
regering, som jag låtsade bekämpa». Och
denna hemliga förkärlek för den sida, som
är fiendens, sitter nog trots den mest
ansträngda ärlighet kvar i hjärtat hos många
af dem, som teoretisk öfvertygelse drifvit
till socialismens läger. Det var säkert icke
utan skäl den i många stycken så kloke
öfverklassocialisten Anton von Menger
varnade arbetarna att taga sina ledare ur
öfver-klassen, så många fördelar detta än kunde
tyckas erbjuda.

Novellerna i Asketer ha ämnen ur en
annan idékrets. Romanerna byggde på de
sociala konflikterna, dessa noveller på de
sexuella. Själffallet är Ossian-Nilssons syn
på dessa ämnen präglad af den
naturdyrkan och öppenhet, som är kärnan i hans
väsen, och den lära han ifrigt och
öfver-tygadt förkunnar blir också den, att
onaturlig askes och hycklande förtegenhet ofelbart
hämna sig. »Bättre att mörda ett barn i
vaggan än att hysa otillfredsställda begär»,
skref en gång en mild och idealistisk
engelsk diktarfilosof, William Blake, och
ungefär den läran talar ur dessa noveller. Mot
den är förmodligen ur hygienikerns
synpunkt föga att invända. Man kunde blott
önska att denna fysiska sundhetsdyrkan vore

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1911/0452.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free