Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosa. Af Gunnar Castrén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE SVENSK PROSA
39t
litet mer behärskad i tonen; för min del
afskyr jag människor som gå omkring och
skryta med sin hälsa och tvinga mig att
känna på deras jättemuskler, och något af
en dylik anda är det öfver denna bok (se
särskildt den sista novellen, Paradiset, med
dess nakenhetsdyrkan). Sedda ur en
synpunkt, som tar mer hänsyn till konst än
till hygien, äro novellerna emellertid
mycket obetydliga. Den enda där det träder
fram något verkligt djupare mänskligt är
Dominikanen med dess skildring af hur
kurtisanen och den obeveklige asketen
mötas i verklig kärlek. —
Gustaf Janson är visst en af de
svenska författare som gått sin bana rakast fram
utan att låta sig lockas af moderiktningar
och tidsnycker. I själfva verket har han
ock en begåfning af så utpräglad art, att
man förstår att den skyddat honom mot
alla farligare förirringar. I Affären
Costa-Negra har han användt en sida däraf, om
hvilken lian är tämligen ensam i nutida svensk
litteratur: begåfningen för det spännande.
Hans berättartalang står där på sin höjd;
med en frisk, rik fantasi, som först i de
sista kapitlen litet mattas, låter han
äfventyret brokiga rad utveckla sig i den
centralamerikanska republikens obegränsade
svind-larmöjligheter. Man har naturligtvis rätt
att säga, att denna litteraturgren icke är den
allra högsta. Men den bör icke heller
alltför mycket underskattas — det är en
längtan hos vår fantasi den kommer till mötes,
som äfven den har rätt att bli tillgodosedd.
Och den beundran ett i sin art utmärkt
verk alltid förtjänar, kan man icke neka
denna bok, som man slukar lika glupskt
som sin ungdoms indianböcker eller Dumas.
— Novellsamlingen Hårda tag, som Janson
utgifvit på våren, sluter sig nära till en
tidigare berättelsesamling »Ön». »Hårda tag»
hör icke till hans märkligaste verk, men
den visar mycket karakteristiska sidor af
hans konst. Redan titeln: det är just de
hårda tagen, den fysiska energin han bäst
förstår, det är figurer med skarpa,
marke-Tade drag och duktiga armar han helst
skildrar. Träskulptur är en term som visst
inånga gånger redan användts om hans konst,
men som nästan af sig själf glider in, så
träffande är den. I »Hårda tag» finnes en
utmärkt typ för denna hans begåfning i Joel
Nord i den första novellen, »Havet», en kärf,
hård gestalt med äkta skärgårdsprägel. —
Det börjar nästan bli köbildning inför
den svenska historiens litterärt obegagnade
stora minnen. Dogmen om den historiska
diktens omöjlighet är längesedan störtad,
sedan denna konst visat sin lifskraft på
det enda sätt som icke kan diskuteras —
genom att fortlefva.
Lundegård fortsätter i Drottning Cilla
sin serie af svenska drottningar — på den
lagvigda Filippa följer kungafrillan,
»drottning» Cilla. Lundegårds historiska konst
sträfvar icke efter den genomträngande,
intima psykologin eller den museiartade
miljömålningen; det är i ställetraska, klara
bilder, där händelserna följa slag i slag utan
långa öfvergångar, och ögonblickligen forma
sig till dramatiska scener med bjärta
kontraster. Inför den svage, märglöse kung Erik
står den lugne, axelbrede Engelbrekt med
de trogna järngrå ögonen, och den hetsige,
öppne Erik Puke bedrages af den ståtlige,
falske Karl Knutsson — och som en gestalt
för sig mot de många männen Cilla,
hondjuret, som på sitt sätt griper in i deras
kamp om makten och riket. Öfver det allt
strålar där en glädje öfver lifvets många
färger och toner, öfver människornas olikhet
och händelsernas brokighet, som kände
författaren en jublande glädje vid att låta
forntiden genomströmma sitt sinne. Men
annars är det icke något utprägladt personligt
öfver boken. Gåtors och problems lösning
fängslar icke författaren, endast bildernas
glada spel inför hans ögon. Det är, om
man så vill, tablåkonst, konst för de yttre
sinnena, hvilket icke är detsamma som dålig
konst. Det som något stör är att
författaren här och hvar direkt leder tankarna till
nutiden — då man en gång satt sig in i
tidsafståndet, hade man varit glad om han
hindrat sina personer att i alldeles oträngdt
mål fälla yttranden, som komma en att
minnas de yttersta tidernas händelser,
nittonhundratalets unionsupplösning och våra
dagars kulturella stormannakäbbel. Om
nutiden läser man sist och slutligen helst i
böcker, som handla om den.
Sophie Elkans Anckarström visar en
motsatt sträfvan: icke de enskilda bildernas
verkningsfullhet är hennes mål, utan den
ingående, grundliga psykologiska
motiveringen.
Anckarströms gärning förorsakade icke
någon revolution, de som skulle skänkt den
dess följder förmådde icke utföra sin roll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
