Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosa. Af Gunnar Castrén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
familjen, som för honom stänger alla
möjligheter att svinga sig upp ur sin klass, blir
revolutionären-uppviglaren; och Frank, den
ensamme egoisten, finner slutligen det
medel som hjälper honom till det
jämförelsevis enkla mått af ekonomiskt välstånd, som
allt ifrån början varit hans mål i lifvet.
Skenbart likgiltigt och öfverlägset beskrifvas
dessa öden, men just denna afsiktliga
nykterhet gör i sin kärnfullhet verkningen så
mycket större. Det är en engelsk
gentlemans korrekta hållning gentemot
verkligheten, i hvarje ögonblick lugn och behärskad
— den hållning som passar förträffligt till
berättelsens londonmiljö.
Artur Möller odlar i Kroppens
komedier fortfarande med nit och skicklighet sin
specialitet, den korta novelletten, och i
likhet med de stora galliska mästarna på
området utforskar han i den företrädesvis den
sida af lifvet, som visar sig för den erotiskt
begåfvade eller nyfikne mannen. Det gäller
att i behaglig konversationston få fram små
bitar af lifvets lycka eller tragik, helst så
att där skymtar någon tanke bakom och
det enskilda fallet får så mycket
allmänmänskligt och typiskt som möjligt öfver sig.
Artur Möller har många af de förtjänster,
som genren kräfver: han har en ganska stor
ledighet och elegans, han förstår att forma
berättelsen så den gör sig, och han har en
icke ringa iakttagelse för de slående
smådragen. Men hvad man ännu i regeln
saknar, är den vidare synvidden. Det blir
något rätt tunt öfver de flesta af dessa
berättelser. Väl ser man i några af
novellerna försök att göra ämnet
betydelsefullare, som i »Rollmänniskan» och
»Marmorleendet», men de äro knappast alldeles
lyckade.
Nils Wilhelm Lundhs Valborgselden
består, enligt hvad författaren i ett förord
upplyser om, till största delen af tidigare
publicerade, men nu omarbetade
berättelser. Jag saknar tyvärr tillräcklig kännedom
om Lundhs tidigare alstring för att afgöra
i hvad mån detta urval är representativt
för hans författareskap och är därför
tvungen att taga boken för sig, sådan den
är. Den vittnar godt om författarens
hjärtelag: öfverallt är medkänslan med de
svaga, kärleken till det naturliga
genomgående, och lika varmt som han skildrar
de pinades och förtrycktas öden, lika ifrigt
hånar han de kalla, själfupptagna egoisterna.
Men man kan knappast påstå att dessa i
sig så sympatiska drag äro nog för att
gifva en bok betydelse, och flere af de
berättelser, där de varmast framträda, bli
trots dem bra alldagliga och likgiltiga.
Men i några noveller höjer Lundh sig öfver
denna det enbart goda hjärtats ståndpunkt:
det kommer in något djupt och dunkelt,
sus från skogarna och doft af träden, man
känner det hemlighetsfulla som ligger doldt
där inne på lur för att kasta sig öfver
människobarnen, som förirra sig dit. Det
är »Bortbytingen» som synes mig vara det
säkraste beviset på att Lundh verkligen är
en författare, som står öfver den normala
medelnivån.
Bland debutanterna märkas två damer,
Mildred Thorburn-Busck med Fjärran
melodier och Anna Lenah Elgström med
Gäster och främlingar.
»Gäster och främlingar» är ett ovanligt
märkligt förstlingsarbete. Det visar
visserligen icke ännu en färdig, säker
författarebegåfning, som behärskar allt det tekniska:
tvärtom, det är mycket i boken som är
famlande och ovisst. Men i dessa tider,
då det litterära handalaget är så
uppdrifvet, känner man sig benägen att vara
öfverseende mot åtskilliga brister i den
vägen, där hundraden kunna
åstadkomma något tadellöst, blott man i stället
får något, som dessa hundraden icke
kunna. Och detta finnes här. Det finnes en
utprägladt personlig syn på lifvets händelser,
och det finnes en innerlig känsla för lifvet,
hvars dallring man förnimmer i alla
berättelserna. Det är existenserna utan sol hon
skildrar, dem som lifvet skjutit undan i
skuggan. Men hennes bok har ändå icke
den veka, hjärtnupna klagans ton; i den
ljuder tvärtom tydligt och stolt hymnen
till det enda, som kan gifva dessa
krossade eller splittrade existenser ett nytt, ett
verkligt innehåll — hymnen till det
heroiska i lifvet. Att frivilligt och modigt gå
i döden är den enda handling, som för
alla dessa människor kan återupprätta lifvet
och visa den storhet och höghet, som trots
allt kan bo där.
Denna ande har skänkt flera af
berättelserna en fläkt af den stora poesin —
låt så vara att uttrycket dessemellan ibland
sviker.
Betydligt osäkrare känner man sig ifråga
om ursprungligheten i Mildred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
