Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Cavour. Af Einar af Wirsén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
EINAR AF WIRSÉN
sen alldeles icke trifdes. Han bedref nu
med allvar sina studier, särskildt de
matematiska, och utvecklades mycket fort
till en tänkande och resonerande ung
man. För litteratur hade han ringa
intresse, och han sade senare om sig själf,
att han så fullständigt saknade fantasi, att
han aldrig kunde berätta ens den
minsta historia för sin nevö. Men en man,
som själf gjort historia i så storartad
skala, må vara ursäktad härför. I
själfva verket hade han en den starkaste
skapande fantasi, som kan tänkas. Men
den var snarast en vetenskapsmannens
fantasi, som metodiskt går fram steg för
steg i sina forskningar, för hvilka dock
fantasien bildar utgångspunkten.
Cavours mognad till man skedde
ovanligt fort. Man har från hans nittonde
år bref, som vittna om ett klart
omdöme och en skarp framtidsblick i
politiska ting. Till sin politiska uppfattning
var han vid denna tid afgjordt liberal, och
hans frispråkighet gjorde hans ställning som
officer svår. Han sändes snart i ett slags
förvisning till den lilla garnisonen Bard
i Val d’ Aosta. Efter åtta månaders
tillvaro därstädes fattade han beslutet att
fullständigt lämna den militära banan.
Hans afskedsansökan beviljades den 12
november 1831.
Man kan väl förstå, hurusom
ställningen såsom ämbetsman måste kännas
olidlig för en man af Cavours läggning.
Naturer, som klart känna sin egen
öfverlägsenhet, kunna aldrig rätt förlika sig
med en ställning, där själfständighet i
åsikter skattas lägre än obetingad
lydnad. Vi finna samma sak hos Bismarck,
hvilken ju ock började sin verksamhet
såsom statsämbetsman, men snart
tröttnade pä tvång och förödmjukelser, och
på det för honom karaktäristiska,
grof-korniga sättet ändrade en framställning
om tjänstledighet till en afskedsansökan.
Hos Cavour tillkom ju därjämte hans of-
van antydda liberala politiska uppfattning.
Han ansåg frihetsbegäret ligga så djupt
rotadt i människans natur, att samhället
blott kunde grundas på frihet; dennas
nödvändiga begränsning måste framgå
ur medborgarens insikt om att hans
ägna mål främjas genom det allmänna
samhällsarbete, i hvilket han deltager. En
sådan uppfattning var allt annat än
ägnad att göra hans ställning bättre, ty i
Piemonte härskade vid denna tid
reaktionen med hård hand. För att fullt
förstå förhållandena är det nödvändigt att
erinra sig, hurudan Piemontes
belägenhet var under den första mansåldern i
det nittonde århundradet.
Den franska ockupationen mellan
1798 och 1814 hade i Piemonte —
liksom för öfrigt i de flesta andra
italienska stater — varit till verklig nytta.
Lagstiftningen hade infört jämlikhetens
grundsats, feodalväsendet hade afskaffats
och prästerskapets alltför stora makt
öfver undervisningen brutits. Samfärdseln
hade främjats genom byggande af
präktiga vägar och broar. Den väldiga
utvecklingen af samhällslifvet medförde
uppkomsten af en talrik, välbärgad och
kultiverad medelklass, hvars allvarliga
lifsuppfattning gaf samhället en ändrad
karaktär.
Med Napoleons fall inträdde
emellertid en kraftig reaktion. Det har
träffande sagts, att vittorio Emanuele I:s
första åtgärd blef att vrida statsklockan
sjutton år tillbaka. En gammal hofman,
grefve Cerruti, förärade verkligen
konungen ett exemplar af Palmaverdes
almanack för 1798, och konungen lät sig
angeläget vara att genast utnämna de däri
upptagna ämbetsmän, som af
fransmännen afsatts, till innehafvare af sina
gamla ämbeten, och detta oberoende af om
de goda herrarna ännu voro i lifvet
eller ej.
Äfven på rättsväsendets och under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
