Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Cavour. Af Einar af Wirsén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
EINAR AF WIRSÉN
som ministerpresident efterträdt den mera
betänksamme Balbo, gaf efter för
folkmeningen och började åter kriget. Så
kom nederlaget vid Novara och Carlo
Albertos tronafsägelse. Italiens framtid
syntes nu förtviflad. Den nye konungens
ord: »Per Dio, 1’Italia sarà», yttrade när
han red bort från mötet med Radetzky
på Novaras slagfält, tycktes endast kunna
afse en ofantligt aflägsen framtid.
I sitt tal i sardinska parlamentet den
16 april 1858 erinrade Cavour på ett
träffande sätt om de vägar, som 1849
stodo Sardinien öppna. Antingen kunde
det afstå från de förhoppningar, som
ledt politiken under Carlo Albertos
senare år, och uteslutande arbeta för sina
egna materiella och andliga intressen;
en dylik politik skulle medfört många
fördelar, särskildt ur ekonomisk
synpunkt, men den skulle också hafva
inneburit afståendet från all tanke på en större
framtid. Eller också kunde Sardinien
fasthålla vid afsikten att träda i spetsen
för den italienska rörelsen, fast det för
tillfället böjde sig för nödvändighetens
hårda lag; denna politik åter medförde
stora faror, särskildt ur utrikespolitisk
synpunkt. Men Sardinien kunde icke
tveka; det måste fortsätta på den en
gång inslagna vägen.
vittorio Emanuels II möttes icke
vid sitt regeringstillträde med stora
förhoppningar. Gift med en österrikisk
ärkehertiginna var han misstänkt för
anti-italienska tänkesätt. I Torino skref man
på murarna: »Nu kan man hålla sig för
skratt, vi hafva fått en tysk kung och
en tysk drottning.» Yttersta vänstern
hade till följd af nederlagen fått vind i
seglen; i Genova utbröto republikanska
oroligheter. Från utländskt hall kommo
enträgna uppmaningar till konungen att
återinföra enväldet. Vittorio Emanuele
visade emellertid genom Massimo
dAzE-glios val till ministerpresident, att han
ämnade bevara såväl konstitutionen som
de patriotiska traditionerna, och
samtidigt ådagalade han stor fasthet. När
inom parlamentet partistriderna blefvo
alltför våldsamma och hotade att
omintetgöra ratifleringen af fredstraktaten,
upplöstes kammaren, och konungen
utfärdade — samtidigt med att han
förordnade om nya val — en proklamation,
däri han i allvarliga, ja, stränga ordalag
erinrade nationen om nödvändigheten
af större enighet, därest ej framtiden
skulle äfventyras.
Det är ungefär vid denna tid Cavours
bana som praktiskt verkande statsman
begynner. Dock hyste konungen länge
en viss misstro till honom, och någon
djupare sympati — såsom t. ex. mellan
Wilhelm I och Bismarck — torde aldrig
hafva funnits mellan de två män, som
genomförde Italiens enhet. När
dAze-glio i augusti 1850 föreslog Cavour till
erhållande af det genom Pietro di
San-tarosas frånfälle lediga
jordbruks-handels-och industri-departementet, sade konungen
leende: »Mina herrar, han kommer att
taga från eder alla edra portföljer».
Det visade sig inom kort, att i dessa
ord låg en god portion sanning. Efter
att snart hafva öfvertagit den viktiga
finansportföljen, erhöll Cavour allt större
inflytande öfver sina kolleger och talade
ofta på eget bevåg i hela ministärens
namn. Ja, han började snart att
intrigera mot sin chef. I februari 1852
började det i parlamentariska kretsar blifva
uppenbart, att mellan Cavour och en
af oppositionsledarna, »vänstra centerns»
chef, Ratazzi, ingåtts en öfverenskommelse
bakom regeringens rygg. Denna intrig —
känd under namnet il conuubio —
föranledde en stark splittring inom
ministären, och Cavour blef tvungen att afgå.
Men regeringen visade sig emellertid
vara allt för svag, sedan den mist sin
förnämsta förmåga, och redan i novem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
