Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Cavour. Af Einar af Wirsén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
EINAR AF WIRSÉN
ven, till dess att, 1857, de diplomatiska
förbindelserna fullständigt afbrötos.
För öfrigt var Cavours verksamhet
vid denna tid främst inriktad på
stärkandet af Sardiniens inre och yttre
maktställning genom ett omfattande politiskt
och ekonomiskt lagstiftningsarbete samt
arméns förstärkande. Sistnämnda uppgift
intresserade särskildt konungen, som
härvid biträddes af den duglige krigsministern,
general Alfonso della Märmora.
Gynnsamma handelstraktater afslötos med flera
makter, järnvägar anlades, regelbunden
ångbåtstrafik inrättades mellan Genova
och Amerika, den enskilda
företagsamheten främjades på alla sätt.
Af särskild betydelse blef den
ecklesiastika lagstiftningen (1855), hvarigenom
de religiösa ordnarnas
undervisningsrättigheter inskränktes, ett flertal kloster
indrogos och kyrkogodsens försäljning
beslöts. Denna lagstiftning väckte
naturligtvis den största förbittring hos de
klerikala, man förespådde de förfärligaste
olyckor af lagens antagande. Då
inträffade, att inom en månads tidrymd
konungens moder, gemål och broder
afledo, och dessa olyckor förkunnades
genast vara ett himmelens straff för det att
konungen tillåtit regeringen att framlägga
de »gudlösa» förslagen. Vittorio
Erna-nuele vacklade också samt lät förmå sig
att godkänna ett af biskoparna inom
senaten framställdt kompromissförslag,
som skulle hafva förtagit lagen dess
verkningar. Cavour hotade nu att afgå, och
i hela landet uppstod en sådan rörelse,
att Massimo dAzeglio allvarligt tillrådde
konungen att bestämdt fasthålla vid
lagförslagens genomförande, något som ock
skedde. Lagstiftningen var också i själfva
verket en nödvändig förutsättning för
folkbildningens höjande såväl som för
befästandet af statens auktoritet gentemot
kyrkans alltmer anti-italienska
sträfvanden.
Cavour hade nu definitivt brutit med
kyrkan, och han vacklade ej för den
bannlysning, som slungades mot honom.
Men fastän han sålunda i det offentliga
lifvet blef en kyrkans oförsonlige fiende,
var han dock ej irreligiös utan förblef
alltid kristen till sin världsåskådning; ja,
han omfattade med verklig öfvertygelse
den katolska tron, och hans schweiziska
släktingar kunde aldrig få honom att
erkänna Genèves öfverlägsenhet öfver Rom.
Men han skilde alltid mellan den
katolska religionen och den stridande
kyrkan, hvilken i sin maktlystnad och sin
afvoghet mot de italienska
enhetssträf-vandena alltmera framstod såsom den
sardinska statens oförsonliga fiende.
Samtidigt med den religiösa
lagstiftningen utförde Cavour på det
utrikespolitiska området ett af sina största
snilledrag, Sardiniens deltagande i Krimkriget
vid västmakternas sida. Sardinien gaf
därigenom ett bevis på sin
maktutveckling, trädde ut ur sin isolering och
förband sig med den makt, som var den
enda möjliga hjälparen i den kommande
striden. Genom sitt beslutsamma
uppträdande vann Cavour dessutom ett visst
öfvertag öfver Österrike, som vid denna
tidpunkt visade osäkerhet i sin yttre
politik. Det är icke lätt för en liten ståt
(Sardinien räknade vid denna tid knappa
fem millioner innevånare) att vinna
tillträde till stormakternas rådslag; men
för en ståt med stora framtidsmål är
detta tillträde nödvändigt, och det gäller
då att begagna hvarje tillfälle, som
yppar sig. Så resonerade Cavour, och
det visade sig inom kort, att han hade
räknat rätt.
Det fordrades emellertid en mycket
hög grad af moraliskt mod för att
genomdrifva Sardiniens anslutning till den
fransk-engelsk-turkiska alliansen.
Nationen kunde icke förstå, hvad man hade
på Krim att göra, och det var svårligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
