Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Cavour. Af Einar af Wirsén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAVOUR
411
möjligt att öppet utsäga den verkliga
orsaken till Sardiniens deltagande i kriget.
Detta var sålunda högst impopulärt och
blef det än mera därigenom, att det
hatade Österrike syntes välvilligt stämdt
mot västmakterna, hvadan Sardinien
kom att följa samma utrikespolitiska
hufvudlinje som sin dödsfiende. Cavours
ställning vid denna tid erinrar, fast i
starkt förminskad skala, om Bismarcks
strid från 1862 till 1866 mot en
folkvilja, som ej fick upplysas och ej kunde
förstå, förrän blixtarna från kanonerna
vid Sadowa skingrade töcknet.
Oppositionen blef ytterst häftig, särskildt från
yttersta västerns sida, där La Farina och
Brofferio förde ett det våldsammaste
språk. »Om kammaren ratifierar
traktaten», utropade Brofferio, »är det slut
med Sardinien och med Italien.»
Alliansen godkändes visserligen med 95
röster mot 64, men upphetsningen var stark,
och kolerans härjningar bland trupperna
gjorde ej stämningen mildare. Cavours
kredit stod aldrig så lågt som nu. Men
så kommo bulletinerna om
framgångsrika strider, och då slog den lättrörda
folkmeningen om.
Redan innan kriget var slut visade sig
resultat af den djärfva politiken;
Na-poléons yttrande till Cavour: »Etqu’est-ce
qu’on peut faire pour 1’ Italie?», antydde
kejsarens benägenhet att visa
tillmötesgående. På Pariskongressen framhöll
Walewski nödvändigheten att söka
före-bygga komplikationer i andra delar af
Europa; han erinrade härvid särskildt
om den usla styrelsen i Kyrkostaten och
i Neapel. Frågan upptogs omedelbart
af Storbrittaniens utrikesminister,
Claren-don, och det i så skarpa ordalag, att
man ej vågade intaga dem i kongressens
officiella protokoll. Han antydde öppet
möjligheten af att man kunde nödgas
beröfva påfven hans världsliga makt.
Oldofredi skref från Paris till Minghetti:
»Lörd Clarendon har mot påfven gjort
ett anfall, som liknar lörd Lucan’s vid
Baia-clava». Österrikes hållning förhindrade
emellertid vidare diskussion om Italien.
Icke desto mindre hade mycket vunnits.
I sitt ryktbara tal den 6 maj 1856
i deputeradekammaren karaktäriserade
Cavour på följande sätt de fördelar, som
Sardinien ernått genom sin anslutning
till västmakterna. Först och främst hade
Italiens abnorma och olyckliga
belägenhet konstaterats inför Europa, icke af
demagoger, revolutionärer eller
hetlef-rade journalister, utan af stormakternas
ansvariga statsmän. Vidare hade samma
statsmän förklarat, att det i Europas eget
intresse var nödvändigt att finna
botemedel mot nämnda olyckor. Han tillade,
att förhållandet till Österrike icke
förbättrats genom underhandlingarna i Paris;
fastmera hade de sardinska och
österrikiska fullmäktiga åtskilts med den
bestämda öfvertygelsen, att de principer
deras respektive stater förfäktade voro
oförsonliga. I själfva verket hade Cavour
under vistelsen i Paris rent ut sagt till
Napoléon, att den italienska frågan blott
kunde lösas genom ett krig med
Österrike, 1 och ’ han hade också fått några
sväfvande löften om hjälp.
Från alla håll inströmmade nu
tacksägelser till Cavour. Från Toscana
sändes hans byst med den från Dante
hemtade devisen: »A coliii che la difese a
viso aperto.» Från invånarna i
Kyrkostaten förärades honom en guldmedalj,
som till inskrift hade Petrarcas ord:
?> Che fan qui tante peregrine spade?»
Cavours nationella politik framkallade
nu äfven erkännande från de
revolutionära, Mazzinis och Manins anhängare.
Talrika republikaner började inse, att
enheten blott kunde vinnas under huset
Savoyens ledning. Så skref Manin från
Paris: »Öfvertygadt att man främst
måste skapa Italien, säger det republi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
