- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
434

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Uppgörelsen. Af Gustaf Ullman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

434

GUSTAF ULLMAN

stannade midt framför honom. Där dök
flickan ut. Oförsiktig som alltid! — Hon
sprang rakt på honom, med de stora,
mörkgrå ögonen uppspärrade, frågande,
nästan ängsliga. —

— Gud, älskling då, — som du ser
ut! — Hon hade genast upptäckt märket
öfver tinningen.

— Ja, ja! — Betala bilen först, se
där! — Än en gång tittade hon på Kaj:
han lät inte vidare rolig. Så ordnade hon
bilen, och kom, smått skygg, tillbaka till
Kaj.

— Så sutto de i ro, i sitt vanliga
kaféhörn. Men det var en ro af det
tryckande slaget, som bådar oväder. —

— Nå, eftersom du vill veta det, —
brot Kaj en långvarig tystnad: —- så har
jag inte varit full och drullat mot en
trädstam eller lyktstolpe, — utan jag har

fått den här dekorationen af —–

vår gemensamme vän Kringer. —

— Kringer! — småskrek Gulli, och
höll på att kväfvas af en half sardin, som
hon nyss stoppat i sin fagra mun.

— Ja! — sade Kaj, och tog halfvan
utan att skåla. — Hos Kringer, afgudad
revybaryton m. m. hade paret träffats
första gång, och många, många gånger
senare. Kringer hörde till de gästvänliga
och sällskapliga män, som nödvändigt
måste ha folk omkring sig för att få retas.

— Nu kanske du förstår, — fortsatte
Kaj, betonadt. —

— Förstår? — Nej, vid gud, om jag
gör! Hvad hade du gjort Kringer för
ondt då?

— Jag? — Fråga hellre, hvad Kringer
hade sagt! — Jo, han sa’, den bofven,
att du hade sagt, en gång, om mig —.

— Lilla Gulli blef med ens
oklanderligt allvarsam: —

— Om — dig? — Hvad för slag? —

— Jo ! Att jag var den dummaste och
löjligaste karl, du någonsin lärt känna.
Tja!–

Medan graflaxen serverades, besköt
Kaj stackars Gulli med de mest explosiva
blickar. — Så tillade han i torraste ton;

— Jag sade Kringer, att han är en
lurk. Se’n ordnades allt, oss emellan, med
knytnäfvarna. Men, —- Gulli! —- —

— Det låg en tyngd af yttersta
dagens dom i hans tonfall: —

— Men, Gulli, hvad har du då menat
med denna din smädelse, och — hvad
har du menat, — sedan? — Gulli Risch
vågade inte le, utan tog sitt parti, och
snyftade:

— Kära, rara, lilla Kaj, — det där,
den där dumheten sa’ jag — kanske —
i allra första början af vår bekantskap.

— Till — Kringer?–Kajs breda

kinder hade purprats. —

— Ja, därför, att han frågade, hvad
jag tyckte — om dig. Och jag tyckte ju,
— att du var så, långsam af dig. Blyg,
menar jag — eller nej, korrekt. — Och
jag — var ju — från allra första början
–-— så gräsligt — kär — i dig. — —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:22 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1911/0498.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free