Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk dramatisk litteratur. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
CARL R. af UGGLAS
Uet i sig själft mest fängslande greppet
gör Strindberg nog, då han för in denna
tvekamp på de påtagliga upplefvelsernas
mark, in i hvardagsmiljön. Så i
kammarspelen, typiskt just i Svarta handsken.
Må vara att denna miljö icke är realistiskt
tecknad i enlighet med den fordran på
konkretion och människoindividualisering,
som vi i allmänhet lärt oss ställa.
Författarens afsikter ha framtvungit en viss
abstrakthet, en viss typisering af förhållandena, en
förknappning i tidsförlopp och peripatier,
som svär däremot. Men själfva luften kring
det hela är den välbekanta, hvarom man ej
tar miste, från hvardagsrum och
trappuppgångar, från trottoarer och trädgårdsland.
Replikerna falla knappa och vårdslösa, det
nämnes föremål och förhållanden af den
dag i dag, det talas om aktier och
vattenledningar, pigor och sommarnöjen. Man
förstår hvarifrån uppslagen kommit, hvar
inspirationskällan ligger.
Hvad passerar nu i »Svarta handsken»?
En ung vacker fru, nyckfull, retlig, en plåga
för sin omgifning, far genomgå en
radikalkur för sina svagheter. Det är hustomten
som uppträder som exekutor och den
förolämpade försynens redskap. Han ställer
så till, att den till tuktning utsedda får
genomgå en serie af allehanda trakasserier
och bekymmer — hvaraf det största är
försvinnandet af unga fruns lilla dotter
-—-tills syftet är fylldt, den hårdhjärtade är en
botfärdig Magdalena och barnet
tillrätta-skaffas. Tomten har gjort sin sak bra,
allra helst som han nebenbei lyckats till
den strindbergska religionen omvända en
materialistisk »filosof» — en konservator,
»kallad i texten ’Gamle’» enligt den
mystiska anteckningen i personallistan — och
allt slutar i frid och fröjd.
Intressantast är här utförandet af de
medel, med hvilka penitensen sättes i seen.
Allt går i lås och knut för den elaka frun.
Det elektriska ljuset slocknar,
vattenledningen krånglar. Döda ting och oorganiska
lifsandar äro med ens stadda i en
hemlighetsfull samverkan. Alla hvardagens små
behof bli hjältinnan förnekade, alla möjliga
små förargelser hopa sig, obetydliga i sig
själfva, men växande den ena på den andra
till ett stenblock, som spärrar hennes väg,
ett tryck, som tar andan från henne, alla
af en hemlig innebörd, som hon långsamt
och med skräck lär sig förstå. Det är
trivialitetens tragik som författaren har velat
ge form.
Det ligger otvifvelaktigt en, visserligen
ej för första gången gjord, men konsekvent
genomförd psykologisk iakttagelse bakom
allt detta. Den nämligen, hur för det
förbittrade sinnet, för ett sådant som ej genom
en smula smidighet, försynthet och godhet
förstår att göra luften mjuk omkring sig
och nöta af stötestenarnas skarpa hörn,
de små fataliteterna kunna taga
jättedimensioner, olyckorna förkrossa och
tillvaron till sist bli odräglig. Det är en ej
vidare djupsinnig nien praktisk världs- och
erfarenhetsvishet som det lilla stycket
predikar. Och det finns mycket däri som är
lyriskt vackert, fint sedt och intagande
uttryckt. Främst de repliker, som beröra
moderns ömhet för barnet — denna
ömhet för det outvecklade, det i knopp
stående och hemligheter gömmande, det af
lifvets smutsighet ännu intakta, som så ofta
midt i brutaliteten eller det konstnärligt
ofullgångna i den strindbergska
produktionen klingar fram som en underbart skär
ton och försonar en med så mycket. Där
finnas egendomligt sköna ord om hemmet,
det stilla lifvet, sommarlycka. Men trots
allt blir slutintrycket af dramat icke ett
godt.
Det är icke allt det platta, vårdslösade
och barocka, — t. ex. tomtens dialog med
»filosofen» — som man här sida vid sida
om skönheterna finner, hvilket främst
verkar det. Det är man nu nog så van att
finna hos Strindberg att man är rätt härdad
däremot. Men det är det lika mycket
psykiskt som artistiskt grofva sätt, på
hvilket skådespelets afsikt utvecklas. Den
bestraffnings- och tukt-procedur man får
bevittna är helt enkelt en primitiv afbasning,
en exemplifiering på ett juridiskt
afskräck-ningsteorem, alldeles oduglig som
motivering för det etiska omslag i
hufvudpersoner sinnesförfattning, som författaren vill
få en att tro på. Den moraliske
läromästaren uppträder som buse, som skrämmer
syndaren till korset — man kommer att
tänka på Paludan-Mullers hårdhändte
»Luft-skibbere» — och hans medel äro
klumpigt materiella. Det kan synas att ett
dylikt betraktelsesätt är att taga saken allt
för seriöst. »Svarta handsken» är ett
jul-och barnspel, afsedt för en bred publik
som fordrar de grofva effekterna. Må vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
