- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
439

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk dramatisk litteratur. Af Carl R. af Ugglas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSK DRAMATISK LITTERATUR

439

hopplöshet och sublimitet, för alltid
oaflyft-bar, ned kring hennes tinning.

Som mer än en gång förut, har
Hallström här gripit till en från annat håll
öfvertagen fabel som ram kring sin dikts
innehåll: berättelsen om folksagans tre
ön-skeljus, som, tända, ha förmågan att låta
en begäran gå i uppfyllelse, en för hvarje.
Och denna stämning af folksaga och
primitivitet, hvarigenom själfva motivet vinner
den flärdlösa innerlighet, som håller det fritt
från hvarje störande tankeöfverföring till
modern äktenskapstragedi, hvarigenom också
de handlande karaktärerna växa ut
helgjutet osammansatta och enkelt rätlinjiga i sin
utveckling, den fasthålles och uppbäres på
ett utomordentligt lyckligt sätt genom
egenarten hos dessa konstlösa fyrfotade jamber,
på hvilka styckets längsta och vackraste
partier äro skrifna. Det är där en kärf,
inbunden lyrik, som aldrig bryter ut i sång,
sällan förmår smeka och bära en med sig
i sin rytm, men där tonfallet blir så
uppriktigt äkta, än af ångestkval d, halfkväfd
förtviflan, än af blyg och blygt jublande
ömhetslycka. Och detta till trots att
Hallström själf knappast är lycklig lyriker i
egentlig mening. Hans natur och till följd
däraf hans stil äro för spekulativt inåtvända,
hans vers saknar sångtaktens och rimmets
klanger, den blir pressad och öfvermättad
till tyngd och dunkelhet. Hans
satsfognin-gar äro alltid, eller nästan alltid, fullt
antagliga, trots deras förknappning, men de
hacka gärna sönder rytmen, och de blifva
ofta en svår black om foten på det löpande
föredraget. Det hindrar i ej ringa grad
tillägnandet af dess lyriska egenskaper, då
man, som här ofta är fallet, är nödsakad
att läsa om hela stycken för att följa
sammanhanget. Författaren kan svara, att felet
är den ouppmärksamme läsarens, ej hans.
Det är i viss mån sant. Men en smula
förekommande hjälpsamhet från auktors sida
är dock kanske läsaren i sin rätt att
begära.

Annars skall det erkännas, att man icke
för hastigt torde få generalisera ofvanskrifna
omdöme. Man märker det, då man
kommer till bokens andra drama, »Tusen och
en natt». Här möter man nämligen
lyriska partier, där den använda blankversen
flyter med afvägdt lugn och en behagfull
lätthet, mot hvilken ingenting är att
anmärka. Och det finns andra, där både

rytm och rim på det konstfullaste sätt
blifvit begagnade och där helt osökt
ypperliga effekter blifvit ernådda. Hör till
exempel ett brottstycke ur Scheherazads
berättelse för sultanen:

Jag förnam, o lycklige konung, långt bort

uti tidernas tider
och långt, långt bort i världen, där månen

guldröd till färgen
just nu står upp öfver öknen och snuddar

vid träden och skrider,
där lefde i Kairo sultanen, som rådde från
hafvet till bergen.

Hur ge ej de långa versraderna i denna
strof med sin glidande säflighet just
intrycket af en omständlig orientalisk
sagoberättelse, afsedd att vara en lång månnatt ut,
och på samma gång af den föredragandes
försjunkenhet och motståndslösa uppgående
i sin fantasis scenerier! Österlandets
stjärn-mörker lyser genom dessa dikter, och det
är som man hörde haremsgårdarnas
fontänstrålar spela sitt entoniga ackompanjemang
till orden.

»Tusen och en natt» äger icke
»Önskningarnes» gripande värme och
hjärtesprung-na ingifvelse, icke heller dess enkla
uppläggning och det rörliga lif, som där
pulserar, t. ex. i andra aktens dryckesgille och
bältespännareuppträde. I ersättning
erbjuder det långt mer af artistiska delikatesser
och feinschmecker-detaljer. Det laborerar
med en mängd dylika ting. Dess
symbolik är ej lättfattligt omedelbar som den
förras, på ett långt mer konstfärdigt sätt får
här det yttre händelseförloppet täcka den
underlagda meningen, och kompositionens
element äro särlagda och förblandade på
ett sätt, som det behöfs den säkra rutinen
hos en van författare att ej göra
förvirrande. Kanske är det just det
komposi-toriska arbetet som här förefaller mest
originellt och mest fängslar intresset.

Skådespelet börjar i arkaden kring en
nattlig palatsgård, där Scheherazad, lefvande
under dödsdomens hotande skugga,
berättar sin eviga saga för fursten på divanen.
Scheherazad — hon är fantasin, som
mån-hvarf till månhvarf spinner sin tråd, som
med sin aldrig tröttnade inbillning låter
sitt ödes härskare glömma yttervärlden,
sina sorger och sitt hat, och timme efter
timme håller tillbaka svärdet i handen på
den bödel, som, väntande på ett enda ord,
skymtar mörk mot den belysta bakgrunden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1911/0503.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free